Hästmänniskor, vi får grovjobbet gjort.

För riktigt hästbitna människor finns det inget alternativ, man gör vad som måste göras för att klara av alla stallsysslor. Och kärleken (eller ska vi säga fixeringen?) till hästarna motiverar och driver oss mer likt ett drogberoende än en enkel morot.   Det börjas redan den första dagen vi kommer till stallet. Man inser att utmaningen inte bara kommer att vara ridningen i sig, utan först ska hästen göras i ordning. Hästen blir irriterad när vi borstar den, den vill inte lyfta hovarna när de ska kratsas, sadeln är tung och hästan blir läskigt sur när vi försöker placera den på dess rygg. Inte nog med att det är tungt och läskigt så vet man inte heller hur alla remmar ska spännas och det hela är mycket förvirrande. Galen som man är så gör man det ändå. Man vill så gärna upp på hästryggen att man funderar ut teknikerna, skaffar sig lite mod och gör om processen så många gånger att det varken är läskigt eller jobbigt tungt längre.   (På bild: Jag, 10 år, med gott självförtroende under tränsning själv.)   Om en hästtjej befinner sig i stallet och det av någon anledning finns ett behov av att köra traktorn eller fyrhjulingen väntar hon inte tills någon kunnig tar sig till plats, för det skulle ju kunna ta flera timmar. Hon klurar ut hur fordonet sätts på och sedan improviserar hon tills jobbet blir gjort.    Man struntar inte att sadla bara för att hästen ser hotfull ut. Man ska banne mig upp och rida som man längtat efter, så trots att man bara är tio år och väger knappa 40 kg säger man bestämt ifrån när hästen lägger öronen bakåt och sadlar ändå.   Denna mentalitet i stallet följer oss hela tiden. Det finns inte utrymme att vänta på bättre tider. Jobbet måste bli gjort, det måste bli gjort så fort som möjligt och om du är den närmast tillgängliga så ser du till att det blir gjort utan att klaga. Efter alla dessa år i stallet har jag med mig min inställning vart jag än går. Den bidrar med en enorm pondus. För vart jag än är, vad som än behöver göras, funderar jag ytterst sällan på ifall jag klarar av uppgiften. Jag bara gör det, med en eventuell eftertanke om vilka sätt som är smidigast och mest effektiva. För vem skulle vara bättre lämpad, än jag som är tillgänglig?