Från Globen till Hågadalen - min resa med Pollux\'s drömhäst

Året var 2006. Jag var tolv år och hästar var allt vad mitt liv kretsade kring. Min familj var inte mer insatt än att mamma och pappa red på ridskolan en varsin gång i veckan, men jag drömde och drömde om en egen ponny. Jag visste att det var dyrt och omständigt att skaffa häst, att det skulle förändra livet för hela familjen och att det skulle kräva en massa arbete. Någonstans hoppades jag ändå att ifall jag kunde bevisa mitt intresse, om jag kunde bevisa hur mycket jag orkade och ville vara i stallet, bevisa hur snabbt jag kunde utvecklas och hur mycket jag redan lärt mig så kanske mina föräldrar skulle ge med sig tillslut.Jag red på ridskolan en till två dagar i veckan. En dag var den traditionella varianten då med varierande dressyr, hoppning, markarbete och så vidare. En dag i veckan jag i en grupp som enbart fokuserade på dressyr och varannan vecka tog jag en extra lektion i hoppning. Utöver det tog jag hand om min sköthäst på ridskolan minst två dagar i veckan samt tog hand om en medryttarhäst och red som min egen en gång i veckan. Jag försökte spendera all möjlig tid i stallet och läste alla böcker jag kunde komma över. Trots det var min dröm om en egen ponny fortfarande långt borta. Trodde vi i alla fall.Samma år ordnade Pollux Hästbokklubb en rad tävlingar som gick ut på att medlemmarna skulle rösta fram "drömhästen". Varje nummer presenterades vilken egenskap som vunnit varje kategori. Vi röstade fram ras, storlek, kön, färg, temperament med mera. Tillslut kom den avslutande, storslagna tävling där man kunde vinna den ponnyn som röstats fram. Jag kommer väl ihåg hur jag läste beskrivningen av det medlemmarna röstat fram: en mörkbrun connemaravalack med ett lagom lugnt temperament. Detta stämde väl in på min bild av min drömponny och jag var självklart med i tävlingen. Jag svarade på kunskapsfrågor om hästar, lämnade numret till min ridinstruktör Alexandra Eriksson på ridskolan och skrev en uppsats om hur jag föreställde mig mitt liv med ponnyn.Tiden gick. Ni vet ibland när man väntar på något, hoppas på något, så är det till en början olidligt men tillslut glömmer man bort det för man vänjer sig vid tanken att det aldrig kommer hända? Precis så var det. Fram tills den dag i slutet på oktober då de ringde från Pollux och berättade att jag var den lyckliga vinnaren. Tydligen hade de pratat med både Alexandra och mina föräldrar för att höra om vi var lämpliga hästägare innan de bestämde sig, men som tur var gjorde det det. Dagen innan första advent fick jag för första gången träffa min ponny. Efter en dag av intervjuer med UNT, Pollux, Ridsport och Lilla Sportspegeln tog jag i Globen emot honom under Stockholm Horse Shows familjematiné.Efter det levde jag i en suddig dröm i flera månader. Det var helt overkligt att min alldeles egna ponny helt plötsligt stod i min egna box på Lurbo. Till en början var det akut med att hitta en boxplats, men ridskolan var snälla nog att låta mig låna en av deras boxar under ett par veckor tills jag fick ta över systrarna Erikssons box i privatstallet. Det var en fantastiskt rolig tid i början men samtidigt kan jag erkänna att det var rätt påfrestande. Det var en massa som var nytt. Jag skulle lära känna ponnyn, vi behövde få tag på all utrustning till honom och samtidigt var det fullt med nyfikna människor runt om oss. Men tiden gick, uppståndelsen runt vinnarponnyn lade sig och han och jag kunde börja lära känna varandra på riktigt.Att ha en egen häst är ingen dans på rosor. Det är särskilt inte lätt att som 12 åring få en första ponny som inte var äldre än sex år gammal. Visst var han fin och välutbildad, men ridbarhet är en färskvara särskilt hos så unga hästar. Det är därför jag idag tjatar om vikten av bra läromästare. Min-San (min fantastiska ponny) hade ett huvud utan dess like. Han var smart och envis, en vilja av stål och ett konstant behov av att visa sin attityd. Han testade mig gång på gång och det tog mig ett år innan jag kunde leda honom, innan jag kunde rida ett pass utan att han frös fast i marken eller slängde av mig. Det tog ett år innan jag lärde mig visa honom vem som bestämde. Då var han dock min bästa vän. Vi var ute otaliga timmar i skogen, han och jag. Vi galopperade i full fart över skogsstigar och fält, vi klättrade i backar och berg och vi utforskade okända stigar i skogen. Vi var som ler och långhalm. Under den perioden var jag väldigt osäker och hade det jobbigt med mina vänner, så han var min absolut bästa vän och jag är skyldig den ponnyn mitt liv.   När jag väl fått honom över på min sida var han en fantastisk hopponny. Startade man var man garanterad att åka hem med en rosett som mer än sällan var gul, blå eller både och. När jag fyllde femton år hade jag dock vuxit mig alldeles för lång för honom. Min sits och mina felplacerade vikthjälper gjorde det svårt för både honom och mig att kunna arbeta korrekt tillsammans så jag kände att det var dags att gå vidare. Han var en speciell ponny och uppdraget att hitta en köpare kändes otroligt skrämmande. Men som tur är var den första som provred en lyckomatchning. Ditte kom från strax utanför Stockholm och kunde på sitt första pass på Min-San visa att hon både kunde komma överens med honom och sätta honom på plats när det behövdes. Hon och han passade bättre än jag hoppats på, och hon och jag fann varandra direkt. Idag är Ditte en av mina absolut närmsta vänner.Ditte hade sina år med Min-San, men nu är det dags för henne att starta sitt vuxna liv och för tillfället finns det tyvärr inte plats för en egen häst. Min-San har därför flyttat hem till två yngre tjejer och Ditte och jag hoppas och tror att han gör dem minst lika lycklig som han gjorde oss.