Att växa upp i stallet och uppleva sin barndomsdröm innan man fyller 20 år

Under mitt livs första år bodde jag, mina föräldrar och min lillasyster i en lägenhet som låg väldigt centralt i Uppsala. Är ni bekanta med Uppsala vet ni säkert var jag menar om jag säger att den låg precis över den lokal som ny inhyser Tehörnan, i korsningen där ni även finner English Bookshop, Subway och Stadsbiblioteket. Ofta hände det spännande och roliga sker på Gågatan som jag fick chansen att titta på. En dag när jag var tre år gammal kom 4H-gården förbi och anordnade ponnyridning i stan. Detta är mitt första minne av ett möte med en häst, jag fick sitta på en liten mörkbrun ponny vid namn Maja och en tjej ledda runt mig i några minuter. Efter det var jag fast. Mitt första favoritdjur blev hästar och jag kunde knappt börja mig för att få börja rida.Jag fick dock vänta i några år, först vid sex års ålder tog mamma med mig till en shettisridskola där jag red i ett par år. Där fick jag främst det väsentliga, balans nog att själv kunna styra i skritt och trav, mod nog att sitta på en häst barbacka, trava över en bom eller rida ut. Främst var det min första kontakt med hästar och det byggde en grund för den relation jag haft till dem sedan dess.Vid nio års ålder vart jag för stor för shettisar och det var dags att gå vidare. Jag hamnade på Lurbo Ridklubb år 2003, strax innan invigningen av deras nya anläggning. Det tog ett tag för mig att bygga upp nytt mod där. Ponnyerna var större, man tog mer ansvar för skötseln av dem och lektionerna blev en aning svårare. Här lärde jag mig alla grunder. Jag lärde mig tränsa och sadla, jag lärde mig galoppera för första gången och tog ridborgarmärket. Lurbo var den perfekta platsen för mig att skolas, utvecklas och växa upp på. Det fanns så många nivåer att se upp till och det var vad som tog mig framåt. Till en början ville jag ständigt utvecklas för att ta mig till högre grupper som gjorde mer avancerade övningar. Sedan började jag se upp till hästskötarna som hade mycket status och en avundsvärd kontakt med sina sköthästar, så jag gick en skötarkurs som anordnats av Ungdomssektionen och blev skötare på en ponny. Sedan började jag se upp till stallvärdinnorna. De verkade så vuxna och kunniga samt tycktes ha en så bra sammanhållning sinsemellan. Så jag blev stallvärdinnorna också. Efter det var det styrelsen i Ungdomssektionen som jag såg upp till. Efter ett tag blev jag invald till kassör där. Alla dessa ansvarsområden har lärt mig otroligt mycket och jag tror att de formade min personlighet till hur den är idag. Jag tackar Lurbos fantastiska ridskola för möjligheten till en sådan här utveckling.Drömmen vid den tiden var självklart att få en egen ponny, men det tycktes som en omöjlighet. Trots det försökte jag göra allt för att övertyga mina föräldrar om mitt intresse. Jag gick alla kurser som anordnades på ridskolan, tjatade mig till extra ridlektioner, var helt enkelt i stallet så många timmar som möjligt för att bevisa mitt intresse.År 2006 hände det ofattbara och genom en tävling inom en hästbokklubb vann jag en egen ponny, men det är en annan historia. Det som hör hit är att ridskolan tog emot mig med öppna armar. Min favoritinstruktör, Alexandra Eriksson som jag tränar för än idag, hjälpte tillsammans med hennes syster Hannah (min huvudsakliga tränare idag) mig med stallplats, utrustning, foderstat, hantering och det mesta som en oplanerat nybliven hästägare kunde undra över. Jag hade aldrig klarat det utan dem. Därefter följde ett par fantastiska år med ponnyträning, lek, otaliga timmar i stallet med mina bästa vänner med mera. Mitt hem var där. Efter skolan slängde jag snabbt i mig ett mellanmål, sen var jag på Lurbo till långt efter middagsdags om jag kunde.Min ponny växte jag ur och efter att ha förmedlat honom till en toppentjej hittade jag en läromästare som skulle lära mig hoppning på riktigt. En tysk gentleman vid namn Sekúr flyttade in i min box på Hilton och innan han till mitt hjärtas ofattbara sorg var tvungen att tas bort år 2011 började han öppna upp en helt ny värld om vad ridning innebär. Han befäste verkligen en kärlek hos mig, en kärlek för ridkonst och hästhållning. Jag började få ett brinnande intresse för att lära mig alla detaljer, alla grunder och fick en längtan att inte vinna klasser: utan bli en bra ryttare och hästmänniska.Diva hittade, återigen tack vare de fantastiska systrarna Eriksson, hem till mig under våren 2012. Det tog inte lång tid innan hon stal mitt hjärta. Många gånger har jag sagt att om jag hade varit en häst, hade jag nog varit exakt som hon. Inte nog med att hon är en individ som jag avgudar, hon är också den häst som var precis rätt för mig i det utbildningsstadie jag var i just då. Hennes inställning till arbete och hennes ridbarhet har gjort att jag själv mognat som ryttare något enormt. Jag har äntligen, med en trygg och samtidigt utvecklingsbar häst, äntligen börjat komma i kontakt med vad grundridning innebär. Nu, snart 21 år gammal, sitter jag och ser tillbaka på de år som varit. Hur jag tack vare stallet lärt mig att det med nyfikenhet, envishet och mod går att ta sig framåt dit man vill. Allt som krävs är viljan, lite jävlar anamma och en öppenhet för att vilja lära. Med en lång väg kvar i livet kan jag redan vara stolt och finna mycket självförtroende i vad jag redan lyckats åstadkomma. Jag drömde om att starta nationella tävlingar och jobba med de bästa ryttarna i Sverige. Innan jag fyllde 20 hade jag jobbat som elev och groom åt tre ryttare i det svenska landslaget och startat min första nationella 1.20. Viljan att utvecklas är större än någonsin nu när jag vet att drömmar inte bara är önsketänkande utan även nya punkter att bocka av på sin checklista.Vetskapen om vad stallet gjort för mig har gett mig en djup önskan av att ge tillbaka. Jag har under ett par år engagerat mig som lagledare och anser att det är världens roligaste uppgift att få peppa yngre ryttare till att prestera bra och ha roligt på sina tävlingar. Jag blev invald i Lurbo Ridklubbs styrelse för ett år sedan och även det öppnade upp en ny värld av vilka möjligheter som finns inom denna sport. En ny önskan har väckts i mig. Nu växer intresset för att utbildas, skaffa kompetens och hjälpa till att utveckla vår fantastiska anläggning och se till att alla mina härliga klubbkamrater är nöjda.Lurbo och hästarna är anledningen att jag idag är en person jag är stolt över. Jag vet att de även räddat mig i perioder då jag mått extremt dåligt. Därför känner jag nu att det bästa jag kan göra, det som skulle få mig att må allra bäst, är att ägna min tid åt att hjälpa andra ungdomar, barn och äldre ryttare att få minst en lika bra utveckling och ett lika bra självförtroende som jag fått.