Att skriva av sig om personliga saker

Jag har, ända sedan jag var liten, funnit någon form av behov till att skriva. När bloggar började bli populära hakade jag på, för nästan sju år sedan, och jag har inte kunnat sluta sedan dess. Även om jag inte alltid håller min motivation uppe och känner att jag har intressanta saker att dela med mig av så är det just skrivandet som håller mig kvar. Denna portal där jag bara kan sätta mina känslor på pränt och eventuellt dela med mig av dem till någon som berörs av dem.I torsdags åkte jag över till min älskade vän Hedda och åt lunch. Vi har varit ifrån varandra ett tag samt varit väldigt upptagna under hösten och har inte riktigt haft tid att prata ordentligt. Nu fick vi dock en chans till det. Väldigt snabbt kom jag in i det och delade med mig av alla mina erfarenheter under 2014, som kanske var det värsta året i mitt liv. Ord efter ord lättades trycket när jag fick öppna upp mig om alla punkter som gjorde att jag mått så dåligt och inte varit mig själv. Efter att ha gråtit lite och fått bli omfamnad av min bästa vän kändes allt så mycket bättre.När vi satt med varandra en dag senare och skulle skiljas åt sa jag till henne hur mycket bättre jag mådde efter vårt samtal, varpå hon svarade, "visst är det sjukt hur mycket bättre man mår bara av att dela med sig av sin ångest till en annan människa?".Och det är helt sant. Det är en enorm lättnad man får när man skriver av sig. Det blir en form av terapi. Antagligen är det en av anledningarna att jag fortsätter att öppna upp mig om ångest och osäkerhet. Men en annan anledning är att jag när jag var liten ofta kände mig så ensam i min ångest och oro. Det gör jag även nu då och då. Jag ville aldrig klaga, ville aldrig att folk skulle ge mig någon form av dispans på grund av hur jag mådde eller hur jag hade det. Jag ville inte känna mig svag och därför ville jag inte erkänna för mig själv och andra när jag hade problem. När jag sedan insåg att det inte är en svaghet att må dåligt blev jag istället arg. Idag känner jag snarare en önskan att dela med mig av mina erfarenheter så att vissa ska förstå och andra ska kunna känna igen sig. Jag vill öppna ögonen för vissa och visa för andra att de inte är ensamma.Det ser kanske lite konstigt ut när man skriver så naket och öppet om personliga saker. För mig känns det dock inte konstigt. Det finns andra saker jag gärna håller för mig själv, men jag anser inte att det jag delar med mig av är något att skämmas för eller liknande. Det är bara erfarenheter som lett till att jag blivit den jag är idag.