Att förtränga känslor och förvränga minnen

Det här är nog något många känner igen. Vissa har varit med om det själva och andra kan nog föreställa sig att det funkar på detta vis. Det jag pratar om är hur man både fysiskt och psykiskt förtränger sina känslor när de blir för mycket. Negativa erfarenheter gör att vi känner stress, oro och ångest som tillslut blir för mycket för kroppen att klara av. Vad vi gör då är att medvetet eller omedvetet flytta känslorna till något undangömt hörn av hjärnan. Ibland gör vi det till den grad att vi förvränger våra minnen, så att detaljer eller perioder av ens förflutna som var extra jobbiga försvinner. Det är detta som hänt mig. Det har funnits perioder av mitt liv då jag mådde så dåligt att min kropp tillslut inte pallade trycket och jag förträngde mina känslor, satte skygglapparna på och låtsades som att allt var bra tills jag själv trodde att det var sant. Problemet är att demonerna alltid stannar kvar där i döda vinkeln, och om man inte tar itu med dem kommer de då och då att poppa upp som gubben i lådan. Det händer nästan alltid när man minst anar det, eller då man verkligen inte behöver mer problem. Så även om det tar lite tid och kan vara lite obehagligt så måste man se dem i vitögat för att verkligen bli av med dem. Detta har jag gjort nu. Jag har accepterat att mina problem är större än jag velat erkänna för mig själv, att de pågått under en längre och inte kan lösas genom att jag "rycker upp mig".   Känslan av total acceptans är bland de skönaste jag upplevt. Men min nya inställning har även introducerat mig för ett fenomen som jag var helt obekant med fram tills nu. Allteftersom jag ser tillbaka och accepterar det som varit så dyker fler och fler detaljer upp. Saker som jag förträngt till den grad att jag glömt att de inträffat överhuvudtaget. Det konstigaste var kanske när jag läste igenom en gammal dagbok och fick så ont i magen av att läsa hur jag tänkte, hur jag behandlade mig själv. En del texter kommer från bara något år sedan, men jag har totalt glömt bort att jag mått så dåligt så pass nyligen. Jag fylls av både medlidande och omtanke för mitt yngre jag. Mitt yngre jag som jag helst vill räkna fram till årsskiftet, då det var ungefär då jag började ta av skygglapparna. Aldrig mer vill jag vara så hård på mig själv, nu är det tid att ta hand om lilla Maja så att hon kan få växa upp och bli stor i lugn och ro. Dock blir jag även lite förundrad när jag läser dessa texter. Jag har vid flera tillfällen använt mig av någon poesi, inte skrivit sammanhängande texter utan snarare bara skrivit de ord som kommer upp i huvudet och passat för mina känslor. En del av det är hoppfullt, annat är hjärtskärande och mörkt. Men mycket av det är faktiskt vackert! Så jag tänkte att jag ska publicera lite olika passager, blotta lite av min oroliga tonårssjäl och visa vad som hände under ytan hos mitt yngre jag.