Svacka var ordet, sa Bull

Ända sen jag såg den där annonsen för jobbet som jag tänkte kunde vara lite roligare en mitt nuvarande, så.... tänker jag mycket på jobb som kunde vara roligare. Eller snarare på det som inte är jättekul med mitt nuvarande. Känns som att jag hamnat i en svacka. Kanske är det nån magisk gräns, typ som vid 7 år i förhållanden.. fast jag vet inte varför det skulle vara det. Jag har varit på mitt jobb 3,5 år nu, känns inte så magiskt. Kanske (nä alldeles säkert) är corona och alla dess biverkningar en faktor i svackan. Men jag känner.... blah. Jag vet inte. Har svårt att fokusera och svårt att realisera tankar och koncept när allt känns så långt borta och ovisst. Den börjar verkligen tära på mitt humör nu, pandemin. Jag säger inte att det är synd om mig. Men jag känner av det. När barnen frågar när de får sova över hos mormor och morfar igen, när vi får leka inne hos folk, när vi får hälsa på kusiner.... så känner jag bara Jamen typ aldrig, väl? Det här går ju fan aldrig över...