Say cheese!

Sådära, då var även den veganska månaden till ända för den här gången. Det var som sagt lättare den här gången än senast, lika delar tack vare corona (inga sociala tillställningar som ställer till krångel) och det faktum att jag visste ungefär vad jag kunde förvänta mig. Precis som efter förra gången känner jag mig inte pånyttfödd. Min hy är inte ett under av vegetabilisk lyster och jag har ingen nyfunnen energi. Jag är frisk och mår fysiskt bra, men varken bättre eller sämre än vanligt (då jag äter en lakto-ovo vegetarisk kost till typ 95%) Jag är inte råsugen på kött (det är jag aldrig) men däremot på ägg och kaviarmacka, och på ost. Och på att inte rata grejer i kylen bara för att de är kontaminerade med typ smör eller lite riven parmesan. Jag fattar att grejen med att uppmana folk att köra en vegansk månad är att nånstans runt 30 dagar är vad det tar att skapa rutin, och man kan hoppas att många fortsätter av bara farten. Fair enough. Men inte jag. Däremot gör jag nog om samma grej igen nån gång. Det är en bra återställare och påminnelse om vad det finns för alternativ när man tvingas tänka i nya banor. Jag har upptäckt näringsjäst (låter äckligt men är märkligt begärligt) och Oatlys turkiska havregurt, som kommer fortsätta ingå i basutbudet.