Och känslorna

Helgen då? Jomen det är skönt att den är över. Jag är knappast ensam om att som småbarnsförälder ibland känna att det är jobbigare att ha helg än arbetsvecka. Så var det nu. När jag hämtade på torsdagen berättade storskruttans pedagog att hon varit väldigt ledsen under dagen och flera gånger gråtit och velat sitta i knä och bli tröstad. Jag borde kanske inte ha blivit så förvånad, men det blev jag. Tänkte nånstans att vi ju pratat så mycket om avresan hemma och att de båda verkat ta det med en axelryckning och att det om nån skulle vara lillskruttan som skulle ta det hårdast i egenskap av sämre tidsuppfattning och osv. Men nä. Torsdag kväll bröt min stora lilla tjej ihop flera gånger och bara hulkade. Och när hon inte var ledsen var hon antingen glad och sprallig eller plötsligt väldigt arg och enormt snarstucken. Hela spektret liksom, alla känslor utanpå huden. Gissar att det är lite såhär barn som går igenom skilsmässor och andra tuffa grejer ofta agerar.    Såatte, så har det varit. Mina egna känslor har jag inte haft tid att reflektera över, det har varit fullt fokus på att hålla om, hålla ihop och hålla ut.   Lördag hade hon tack och lov ett kalas att gå till och sen blev hon bjuden på middag hos en kompis och var därmed borta nästan hela dagen, vilket var skönt för mig och lillskruttan som fick vila lite från de mer komplicerade känslorna. Men jag känner väl också att jag kanske inte hade insett för min egen del heller, hur annorlunda det skulle bli. Jag får lite svindel när jag tänker i tidsmått typ ”ahmen just det, typ i mitten av maj” och sen inser att det är länge dit fast jag kommer vara ensam då också. Men en dag i taget. Jag trodde på den här lösningen och det gör jag fortfarande. Jag måste bara landa lite i den. Förresten. Bloggen flyttar snart. Jag är less på den här skitsidan. Bara så ni vet.