Det är inte bränt, men det ryker lite

Idag känns det lite bättre. Det gör det faktiskt. Men såhär är det, jag tror på riktigt att jag har börjat visa tecken på ohälsosam stress. Jag vill inte säga utbrändhet (Varför inte? För att det känns så stigmatiserat, så definitivt, så… jag vet inte) men långvarig stress. Vadå för tecken, tänker ni? Jag har stundvis väldigt kort stubin gentemot mina barn (säg den förälder som inte har det, jag veeeeet…) och det leder till en känsla av total hopplöshet, maktlöshet, rädsla för att jag inte ska kunna ta mig samman. Jag sover oroligt och vaknar trots att inget barn väcker mig. Jag glömmer saker på ett sätt som är nytt för mig, koncentrationsförmågan har rasat. Jag gråter för ingenting. Ofta. Igår, som inte var en bra dag, fick jag gå in på toaletten två gånger för att gråta klart och samla mig. Jag har inte fått något panikångestanfall eller vaknat och inte kunnat röra benen eller nåt sånt. Jag har bara blivit varnad. Och jag väljer att ta varningen på allvar. Jag tror att det är såhär. I fyra års tid nu, från det att vi sålde vårt hus, flyttade in hos mina svärföräldrar, flyttade till en liten tvåa för att jag inte stod ut hos sagda svärföräldrar, flyttade till Sverige, osv osv… har jag axlat ansvaret för hela vår lilla familjs lycka och välfärd. Jag har lagt tungt på mina egna axlar, det erkänner jag villigt. Inte alltid bett om hjälp. Det har ibland varit ett val och ibland nödvändigt att bära så tungt som jag gjort. Det har inte alltid varit jättetungt heller, men det har aldrig varit lätt. Och nu börjar det märkas. Det har hunnit ikapp mig. Jag känner mig märkligt klarsynt. Och jag har berättat allt det här för min man och han tar det på allvar. Han fattar kanske inte precis vad jag menar. Han fattar inte riktigt vad jag behöver. Men han lyssnar och han försöker erbjuda sin hjälp. Jag hade tänkt ta två lediga dagar den här veckan och göra ingenting och ligga på soffan och läsa bok och gå promenader. Men nu blir det visst två dagars VAB istället pga livet och småbarn och sådär. Jag ska också berätta detta för min chef har jag tänkt. Vilket mest känns jobbigt för att jag vet att jag kommer att börja gråta (hatar att gråta på jobbet) men han kommer eventuellt bara att bli lite för orolig, vet att han inte kommer att bli arg eller ifrågasätta mig. Det är inte jobbet som stressar mig. Men min stress går ut över jobbet. Så jag har det egentligen ganska bra. Naturligtvis är corona en faktor i detta depp. Självklart är det så, men det gör det ju inte lättare. Som sagt, det är mycket bättre idag än igår. Men ändå. Jag ska försöka uppmärksamma de signaler jag ser.