Dan före

En av barnens julklappar som jag hämtade ut igår kom med en leksakskatalog i förpackningen. Den katalogen ligger nu storskruttan och formligen dreglar över. Jag får flashbacks från min egen barndom och har kanske aldrig känt så stor samhörighet med min dotter (som annars är sin fars klon). Jag kunde också spendera timmar med att rangordna leksaker som jag visste att jag aldrig skulle få. Minns att vissa bilder hade med barn som lekte med grejerna, och asså... drömmen. Tänk att vara henne! De hade alltid fina kläder också. Dylan fattar inget. Men så har han ju växt upp i ett land som är a-ok med tv-reklam riktad till barn också och har inte behövt nöja sig med leksaksporr i stillbildsform.Själv sitter jag och tittar på amerikansk julskyltning och pyntning i olika media och känner mig märkligt kluven. Under tiden jag bodde där kunde jag aldrig låta bli att lite smådrygt tycka att den amerikanska julen var väl prålig, överdriven och smått tacky. Klart underlägsen den mer sparsmakade svenska stilen med granris, små nissar i grått och Ernsts bara fötter. Men nu. Jag vet inte längre. Kanske är det 2020 som gjort sitt också, men jag känner ändå att jag saknar det. Why hold back, lilsom. More är fan more.