11 dagar utan Kalles Kaviar

Nästan halvvägs genom min veganska månad kan jag konstatera att det hittills är lättare än förra gången. Och det är väl inte så konstigt heller. Då tyckte jag att det jobbigaste var sociala situationer och tillbehör. Alltså tillbehör till maten, inte till de sociala situationerna. Men typ att bli bjuden på middag eller fika hos folk och måsta känna sig besvärlig, och att sitta och läsa pytteliten text och inse att det är skummjölkspulver i dipmixen och ostpulver i pestovinägretten osv. Tack vare corona behöver man ju nu som bekant inte oroa sig för de sociala situationerna, och eftersom man är ett vanedjur vet jag ju sen sist vilka såser och grejer som funkar. Dessutom har det kommit några nya produkter till den loka butiken, vegansk skagenröra och vitlökssås bland annat. Igår gjorde Dylan quesadillas med pulled jackfruit, en bön- och zucciniröra och ost (vegansk på min och vanlig på de övrigas). Han skulle aldrig anta utmaningen själv, en av hans stora pet peeves är vuxna människor som är petiga i maten så jag tror det är mycket därför. Men han är helt med på laga veganskt en period och köper hem havregrädde och soyafärs och blötlägger linser över natten. Nu låter det som att han lagar all mat, det gör han inte. Men hans inställning underlättar det här projektet, det gör det ju. Och vissa dagar när allt annat har känts frostigt mellan oss så ser jag hans veganska broccolisoppa lite som en utsträckt hand. Det jag saknar? Precis som förra gången… ägg och kaviar (för man är väl finsmakare), ost (för vegansk ost är inte ost det är kokosfett med ostsmak), kvarg och keso (mest pga snabbt, enkelt och mättande) och att typ kunna köpa vilka icke-köttprodukter som helst utan att läsa det pyttelilla. Men det är typ det.