Novell: Träning i fokus

I dagens läge så ligger hennes fokus på träningen. Det som för närvarande håller Silvia igång och fårhenne att känna sig vid liv återigen. Vid liv. Ordet klingade i hennes huvud. Dansade lite fint på hjärnansnervceller medan hon sprang sin vanliga rutin springrunda nere vid skogsbrynet, bland alla de vackratulpanerna som tyvärr för närvarande såg lite vissna ut. Nu jävlar tänkte hon. Hela kroppen pulserademedan Silvia började öka farten explosionsartat. Alla i området glodde på henne medan hon kutade förbi radhusen längs vägen som inte låg alltför långtbort från sitt eget hus. Tyvärr så var det inte direkt glada blickar som beslöts att läggas på henne utan mersådana som var skapade av ren sympati och undran. När man väl sätter sig in i tanken var det vänligtmenat men hon själv ville inte att någon skulle tycka till kring någonting vad gällande hennes privatlivlängre. Hon ville även inte få vänlighet för det var något som hon ansåg var något man var tvungen attgöra sig förtjänt av. Silvia var den fula kvinnan som bara gjorde misstag, som konstant saboterade för allainklusive sig själv och den sanningen skulle hon få bära med sig resten av sitt liv. Men hon valde bort attgrubbla över sanningen medan hon sprang. Detta var Silvia tid en slående favorit och ingen inte enshennes irriterande perfekta grannar skulle få förstöra ögonblicket genom sina blickar som påminde omvad som hade ägt rum för omkring fyra månader sedan. Hon vägrade. Vätska hade Silvia nästintill blivit helt urlakad på när hon bestämde sig för att äntligen avsluta sin rutt ochbege sig hela vägen hem igen. Vilket såklart skulle göra hemvägen till något utav en utmaning. Men detvar precis det som varit tanken. Den svettiga och deprimerade kvinnan suckade och vände på klacken.Tanken av att återvända hem fick magen att vända sig ut och in. Hon vill inte hem. Där ekade tystnaden,den som just nu var hennes allra största fiende. Det mest idiotiska med att bo i Silvias område var den att alla hade det bra där. Alla hade sina ickeplastiga liv. Alla som bor i husen runt hennes hade det prima med sina två till tre barn vardera familj.Hennes hat gentemot dem var mest avundsjuka, som hon inte riktigt ville erkänna för sig själv. Mest pågrund av att hon nyligen mist precis det som grannarna besitter. Kärlek, trygghet och en familjeglädje somhon aldrig skulle få tillbaka. Hon avundas deras liv och önskade att hennes var liknande, men drömmar ärnågot bisarrt ibland. De får än till att tro på saker som egentligen inte är rimliga. Det hade börjat hagla en aning under hemfärden vilket hade givit henne en skön nedkylning efter att hahaft ett någorlunda imponerande löppass. Det hade hjälpt mot överhettningen som hon hade upplevt under löpningen men dessvärre inte mot hennes leriga springskor som tro det eller ej faktiskt hade varit fräschaen gång i tiden. Den fina kritvita färgen var nu brun vilket såklart hade genererat tjat från hennes petiga mamma ochoroade lilla pappa ”Hjärtat de är väl dags till att köpa nya nu?” Deras ord sa henne knappt någonting.Hon skakade bort minnet och beslutade sig för att sätta sig ner på sitt ekgolv. För att därefter ta av sigskorna och observera de på lite närmre håll, vilket ledde till att hon släppte ifrån sig ett leende. Dessa varett bevis på hur jävla bra Silvia var. Realisationen gav henne en gnutta kraft med tanke påomständigheterna.Silvia lade ner skorna prydligt och valde att bege sig uppåt och sedan slängde hon av sig kläderna illakvickt. Hon ansåg sitt hus vara äckligt, luften var vidrig och minnena hemska men det värsta var som sagttystnaden som ockuperade hemmet mot hennes egen vilja. Detta skulle hon nu försöka döva medduschstrålarnas ljud och lite klassisk musik. Allt för att finna liv i det som tycks vara dött i närvaron. Vattnet i duschen föll snabbt ner mot hennes hy och utförde lyckat sitt jobb tillsammans med musik. Honbörjade sjunga med i den svängiga men ändå lugna melodin som hennes röst överröstade. Dessvärrefungerade inte metoden alltid och hennes lilla blockeringscentrum i huvudet hade börjat att återigen sinavilket det ofta tyvärr gjorde. Kroppen skakade och Silvia? Hon föll hjälplöst ner mot badrumsgolvet. Slogsig flera gånger om. Skrek. Hon var inte så bra utan sina träningsskor. Sina underbara träningsskor somhade funnits hos henne, som hjälpt henne studsa fram som en jävla gudinna. Nu var hon utan dem ochdärav enbart henne själv, hon skämdes över det. Här satt hon nu på badrumsgolvet och undrade ja honundrar hur allting blivit så enormt vrickat. Detta hade inte bara varit hennes fel, nej skulden var för storför det. Tystnaden ökade. Gråten satte sig i halsen medan hennes hjälplösa mun krystade ut snälla skamlämna mig ifred men tyvärr så får man inte alltid det man vill här i livet. Silvia tänkte att allt som hänt var hennes fel. Hon kämpade mot sitt huvud, drog sig i håret om hopp omatt försöka dra ner sig på jorden igen genom att känna smärta.Smärta. Den som både John och Emilia måste ha upplevt. Silvia orkade inte mer.Emilias liv var Silvias liv och tack vare okunskap så hade Emilias nu försvunnit och dragit med John påkuppen. Hon insåg hur liten hennes dotter var när händelsen ägde rum. Då blev det automatiskt ens eget fel somförebild, Silvia och John skulle ha varit bättre på att informera om olika risker men valde att låta bli. Dessvärre ville föräldrarna att hon skulle leva i en fantasivärld där allt var säkert och härligt. Det varSilvias och Johns största misstag som de begått. Krampaktigt så reste Silvia sig upp, tog ett grepp omnärmsta handduk och virade den kring sig. Innan hon gick från duschen så stängde kvinnan full av ånger av vattnet. Snyftade lätt och tillslut gick intill sovrummet. Öppnade byråns strumplåda samt lät sin beniga hand sila in genom en minimal springasom hon hade skapat för att tjäna sitt ändamål. Rättvisa var också något Silvia sökte men något som varför sent, därmed skulle hon försöka finna tröst i ett numera föråldrat minne nu när tystnadens skrik blivitallt för påtagligt. Silvias hand fick grepp om den fyrkantiga behållare som tappert lovat att vara väktare över hennes kärasteägodel. Vetskapen om att den hade legat där i snart fyra månader utan beröring hade varit merpåfrestande än någonting annat, förutom faktumet att faktiskt ha tagit fram den. Men nu kunde hon intehålla sig borta längre. Silvia hade sedan en tid tillbaka blivit rekommenderad till att inte ha kvar den någotmer då hon precis efter händelsen hade suttit fastklistrad vid asken och innehållet till ett nästintill sjukligtstadie. Hennes närmaste som även var oroade för hennes välmående hade med andra ord än just ”Kastaskiten” försökt uttrycka just det fast mer försiktigt. Fast hon skulle inte komma till att lyssna på deras ord, individers åsikter valde hon att sortera in i ett facki huvudet som skulle kunna jämföras med en mails skräppost där mail hamnar på ren automatik. Dockhade hon av ren aggression gjort sig av med resten av alla saker sedan några veckor tillbaka, allt förutomfotografier och asken som nu ligger prydligt i hennes handflata. Den hade kvinnans själ skonat som enpåminnelse om vad som faktiskt hade gått fel.De nära och kära ville att Silvia skulle radera vad som hänt och börja om på nytt. Detta skulle inneburit enflytt till hennes hemstad där Silvia växte upp och en chans att slippa sina irriterande grannar. Tanken varlockande men upplevdes som ren och skär otrohet. Om hopp om att uppleva lycka igen skulle hon medandra ord tvingas bedra den framtid som hon redan hade börjat konstruera med sin man och barn som nuvakar över Silvia från himlen. De hade förmodligen också velat att hon skulle flytta, uppleva lycka ochglädje igen. Den som Silvias grannar får vara berikade på konstant varje dag. Men hennes öde har vandraten annan stig. Den som har accepterat tystnaden och Silvia vill inte känna sig mer skyldig än vad honredan gör. Silvia mådde åtminstone bra när hon sprang. Men tyvärr så kan Silvia inte springa alla timmarom dygnet. Hon öppnade asken en till två minuter efter att ha tagit fram den. I asken låg Emilias hårlock. Gnistrandelikt guld och vacker som solen. Emilia var som solen ibland, hon var den bästa. Tårarna dröp ner frånkinderna och landade hemskt ned på locken den själv. Mer kom, och sedan så var det som om en flodflödade ur Silvia. Minnet av Emilia gjorde ont. Samt minnet av John, hennes livskamrat. Redan somartonåring visste hon att det var honom hon ville dela sitt liv med. Men han valde att lämna henne. Silviavar ändå tacksam över det faktumet, eftersom Johns sista andetag hade gått åt för att försöka rädda sindotter från det som skulle bli bådas död. Gråten blev större. Silvia minns dagen som om den vore igår. Han sa att han kunde ta hand om hennemedan Silvia åkte bort till stan. Men han kunde inte det. Han kunde inte ens ta hand om sig själv dendagen. Isåfall hade Silvia inte blivit uppringd av polisen två timmar efter att hon hade lämnat pappan ochdottern lekandes i deras trädgård. De hade vinkat adjö till varandra utan att förstå att detta var deras sistafarväl. Två timmar efter deras sista farväl fick Silvia ett telefonsamtal som förstörde henne. "Hej, det är polisen! Er dotter och man har blivit påkörda. Föraren beskrev att dottern sprang rätt ut ivägen och att pappan sprang efter när han såg bilen åka i hög hastighet. Föraren ringde in anonymt iefterhand och ville inte uppge vem han var. Jag är ledsen, men din make och dotter har omkommit. Snällavar vänlig och åk till ert hus nu genast”Silvia åkte tillbaka till huset med gråten i halsen tillsammans med Emilias och Silvias nya springskor.Silvia hade inhandlat skorna eftersom hon och dottern pratat om att gå ut och springa tillsammans. Detvar därför Silvia hade åkt till stan. För att överraska dottern med ett par nya rosa springskor, de rosa medblommönster som Silvia vetat att Emilia velat ha under en längre tid. När Silvia kommit hem och sett Emilias och Johns kroppar så insåg Silvia att det aldrig någonsin merskulle bli någon springtur med dottern, men Silvia springer varje dag, problemet är bara att hennes ångestspringer efter henne.