ENSAMHET

Att min blogg av flera olika anledningar kommit att bli en plattform där jag är kreativ och ger inspiration mycket mer än är personlig som i en dagbok för er har fallit sig naturligt. Men ikväll saknade jag er. Saknade att skriva till er. Berätta hur jag mår. Saknade att dela med mig, att ni förstår och delar med er tillbaka av de kloka saker ni faktiskt alltid har att säga. Anledningen till detta var att jag ikväll kände mig ensam. Ni vet när det känns som en våg bara sköljer över en och strandsätter en helt själv i alla sina, alldeles för många känslor. Det var så omtumlande för mig just idag för det var så längesedan jag kände så. Jag har på senaste tiden fått ett otroligt bra förhållande till begreppet ensam. Enda sedan det i somras tog slut med mitt ex efter ett långt förhållande har jag arbetat så mycket med mig själv. Jag har verkligen rannsakat mig själv, börjat tänka på vad jag vill, känner och behöver. Jag har lärt mig att tycka om att vara min egen vän, umgås med mig själv och att vara både snäll och realistisk mot mig själv. Jag har slutat bry mig om vad andra tycker, vad man borde eller förväntas göra. Jag bara är mig själv och är så trygg i det.  Det senaste halvåret har jag exempelvis varit ensam många fredagkvällar. För att jag vill det. För att jag uppskattar att göra ingenting lika mycket som fullspäckade dagar, sociala sammanhang och intensiva perioder. Uppskattar att kunna känna vad jag behöver och våga ge mig själv det, genom strunta i vad alla andra tycker om det. Men det som är skillnaden på alla ensamma kvällar jag haft och aktivt valt mot ikväll är det faktiskt är första gången jag känner mig ensam. Det är väldigt stor skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Jag vet att jag aldrig är ensam, men det är fortfarande okej att känna så. Det är okej att låta känslor rinna över till tårar, känna sig liten och tycka synd om sig själv. Det gör vi alla någon gång ibland. Det kan vara ganska befriande att göra det. Att känna sig så liten och svag för att sedan komma tillbaka i en revansch mot sig själv och vara stark och duktig igen (även om det just nu känns ganska långt bort).  Det var väl det jag hade att säga idag. Ville inte prata med någon om det. Ville inte ringa någon, inte träffa någon. Bara, helt enkelt skriva av mig till er. Ni/denna plattform är på något sätt sen länge en bestående trygghet för mig att söka tröst eller gemenskap i. Nu ska jag dra täcket över huvudet, tänka en miljon tankar och hoppas på att somna snabbt. Godnatt <3