Stephan

I går kväll pratade jag med Stephan som vanligt. Det har alltid blivit flera samtal per dag. Så i går vid 20 tiden sa vi god natt, hoppas att du får sova gott, så hörs vi imorgon. I morse ringde inte Stephan som han brukar. Så jag ringde honom men det blev inget svar. Var lite orolig att han hade ramlat eller något i natt för natten innan var han alldeles skakig efter att ha börjat med gabapantin. Så min rädsla var det. När jag kom hem från jobbet ringde jag igen. Inget svar. Så då ringde jag hans pappa. Han svarade och sa att något förfärligt har hänt. Stephan har dött. Han var alldeles kall när hans pappa gick in för att väcka honom. Alltså jag kan inte ta in detta...jag är helt förstörd. Vi träffades inte ofta men vi pratade 4-5  ggr per dag. Vi var så nära. Kunde prata om allt. Nu kommer han inte ringa igen.....någonsin. Han har liksom bara haft sin pappa o mig i sitt liv de senaste åren. Nä jag har inte riktigt fattat det än.Jag skulle ju tatuera mig idag och jag ställde inte in det. För Stephan visste att jag skulle göra det idag. Han visste om min förväntan. Han har fått en bild på hur den skulle se ut. Så jag gör detta för honom på något sätt. Jag har dessutom svårt för att ändra planer för min ADHD. Jag kommer aldrig glömma dig, jag kommet sakna dig och våra samtal. Där vi ibland spårade ut o garvade så vi grät.