Operationen

Idag är det exakt 2 veckor sedan jag opererades och det är först nu jag orkar uppdatera bloggen så tänkte berätta lite om hur det har gått fram till idag.  Dagen före operationen åkte jag och C-J ut till Grundsund för att spendera natten. Men vi möttes av att det var lika kallt inne som ute så vi fick ringa en elektriker och tända massor av brasor hela kvällen. Det var faktiskt lite roligt och mysigt ändå. Vi la filtar och kuddar och värmde oss framför brasan.  Vi lagade god mat mellan mina dubbelduschar med Descutan som man måste göra före operationen. Dagen med stort D var väldigt nervöst. Men han är väldigt bra på att lugna mig så det gick ganska bra ändå.  När jag vaknade upp kände jag värken direkt och läkarna började mata mig med smärtstillande samtidigt som dom sa ”du borde inte ha ont nu.” Läkaren som opererade mig beklagade och sa att de sprutat in en ”blockad” i ljumsken som skulle bedöva benet i 1-2 dygn men den hade inte värkat som den skulle. Hela första natten låg jag vaken och skrek, grät och vred mig i snärtvågor. Tryckte på signalen för hjälp varannan timme och då kom det oftast bara in en man som gav mig smärtlindring utan att säga ett ord eller sköterskor som hjälpte mig till toaletten. Jag drack så mycket vätska eftersom min mun var helt uttorkad så då var det ofta jobbiga toalettbesök. Dagen därpå så fortsatte jag att skrika och gråta i värk och de gav mig alla möjliga tabletter men till slut sprutade dom in 2 doser av morfin i min arm och då fick jag andnöd så 5 sköterskor kom inspringandes med syrgas, kollade blodtryck och hjärtfrekvensen osv och ropade ”herregud, hon har fått för mycket!!!”Fyfan vad rädd jag blev då. Trodde jag skulle dö där och då på den britsen. Men efter 1 timme började kroppen fungera normalt igen, men jag var så arg på allt. Värken, komplikationer, onödigt sämre mående, läkare som inte har koll på doser. Kände mig inte trygg. Sen var det dags för röntgen och då blev jag chockad över hur det såg ut. Trodde inte det skulle vara så mycket skruvar osv.Terminator på riktigt. C-J dök upp på eftermiddagen och jag ville bara komma därifrån. Men bilresan hem var nog den längsta och smärtsammaste jag varit med om. Skrek hela vägen.  Dessa två veckor efter har inte varit lätta. Min kropp har nog aldrig mått så dåligt.  Tabletterna påverkar kroppen negativt utöver att de knappt tar bort smärtan (trots att jag fått de starkaste som existerar). Jag har blivit förstoppad, har kräkts, haft migrän, varit yr och med illamående och haft ångest. Fått värsta magkatarren så jag nästan har spytt av för mycket magsyra. Sen får jag även ryggont av allt liggande i samma position dag ut och dag in. Inte nog med den värsta smärtan i mitt liv liksom.... Men nu börjar det äntligen vända och jag börjar må bättre. Kan ta mig ut och få luft men orkar inte sitta upp så mycket än. Är mest bara högläge för benet liggandes i soffan. Orkar knappt någonting. Smärtan kommer i vågor och jag har så ont ibland att jag har skrikit på min pojkvän att såga av mig benet.Jag är så tacksam över alla fina människor som har stöttat mig genom denna processen. Alla som undrar hur jag mår, skriver stöttande och peppande, de som har kommit till mig och hjälpt mig och en extra stor tacksamhet till min pojkvän som finns där för mig 24/7 nu. Hjälpt mig före och efter, Hjälper mig med sprutor, hjälper mig med vardagliga saker. Bara att kunna ta en dusch är ett jävla projekt ska jag tala om! Gett mig fotmassage när jag har som ondast, och så mycket värme för att lugna mig psykiskt. Kan börja gråta bara av hur snälla människor det finns! Om 1 vecka ska jag ta bort stygn och om 4 veckor är det återbesök.Jag kommer uppdatera er allt eftersom. Ha en fin dag! Lämna gärna en peppande kommentar.♥