Knäoperationer, ångest och kämparglöd

Det här inlägget kommer handla om mitt dåliga knä, från första olyckan fram till idag, om livet före och efter operationerna, dominoeffekten och hur man blir påverkad psykiskt.Hela historien helt enkelt.Jag kände att det var dags att skriva av sig lite känslor, tankar och funderingar kring detta, vilket kan vara väldigt nyttigt.Att kunna få ner allt svart på vitt.Så det här är egentligen mest till för att jag behöver vädra ur mig.När jag var yngre så var jag en väldigt aktiv tjej. Jag började på ridskola och elitgymnastik när jag var 5 år, jag löptränade inför och sprang lilla Göteborgsvarvet varje år under flera års tid, tränade elitgymnastik 3 ggr/veckan och tävlade flera gånger inom det, åkte på gymnastikläger, ägde egna hästar som skulle ridas och tas om hand och åkte skidor varje år. Jag vet knappt hur jag kunde hinna med allt. Men så en dag så bara vände allt. Gymnastikläger - 03. Endel priser från gymnastiktävlingar. Mina två hästar, Bonnie & Filippa. En dag skulle jag ta en uteritt själv och skulle ta en genväg genom en skogsdunge för att undvika en större väg. Då råkade en gren dra emot min hjälm så det skrapade och lät ganska högt och Filippa blev skrämd så hon bockade och sparkade av mig så jag slog en volt bakåt och landade med ena knät på en sten. I panik skenade Filippa iväg bort igenom skogen, över en åker och mot en större trafikerad väg. Jag blev så rädd och minns än idag hur jag sprang efter med ett skadat knä, adrenalinpåslag och helt andfådd när jag var tvungen att följa hennes spår över en sunkig åker. Längre bort såg jag hur det började bildas en kö av bilar från båda hållen och förstod snabbt att Filippa måste vara på vägen.När jag kom fram hade jag sprungit i flera kilometer och såg hur en man hade fångat in min häst som var lika stressad, andfådd och genomsvett som mig. Han frågade om jag klarade mig hem själv och jag sa "ja". Jag förstår inte riktigt än idag varför jag inte bad om hjälp men jag tror att jag skämdes så mycket att jag helst bara ville ta min häst och bege mig hemåt ensam. Jag haltade hem med mitt onda knä och min häst i 5 km och sen började väl min resa av flera års undersökningar, läkartider, röntgen och operationer. (Jag hämtade bara Filippa från hagen här. Endast denna enstaka gång jag satt på hästryggen utan hjälm! Vet om själv att det var dumt.) 2009 . . .opererades jag för en skadad menisk i vänster knä pågrund av olyckan med min häst.Inte nog med det så upptäckte man även ett skadat korsband vilket orsakades av ytterligare en olycka i väntan på operationen... Varje år under 5 års tid åkte jag och min familj med på en bussresa/skidsemester med andra vuxna, barn och ungdomar, till Kelschau i Österrike. Så i väntan på meniskoperationen, (vilket var ungefär 1 år), åkte jag med på en sådan resa. Inte kan man väl åka dit utan att åka skidor? Så dum som jag är kunde jag inte låta bli att åka lite eftersom jag älskar att åka skidor. Men såklart så skulle jag lyckas ramla och skada mig ännu mer i samma knä.Jag kom i en för hög hastighet in genom två staket där liftkön började, då jag inte lyckats bromsa av någon anledning. Skidan gled åt vänster och fastnade i staketet medan jag fortsatte framåt så hela benet vred sig och jag minns nästan än idag hur det lät när man hörde hur något slets av i knät. Jag slog en volt i luften och blev liggandes på marken innan en tysk liftvakt kom springandes och ringde efter en pistmaskin som fick köra ner mig till byn. 2010Efter meniskoperationen i Lidköping fick man skicka mig till en specialist i Uddevalla som fick operera mitt korsband, exakt 1 år efter den förra operationen. Mitt korsband var så skadat att både det övre och det undre var helt av så man fick ta senor från mitt ben och skruva fast ett nytt.3-4 år efter den första olyckan var jag klar med den sista rehabträningen och hela min värld hade vänts uppochner. Jag fick lägga ner alla sporter jag höll på med och sälja mina hästar, jag hade gått upp i vikt och fått massor av celluliter på mitt skadade ben och jag mår dåligt än idag eftersom jag haft ont i knät fram tills idag och aldrig lyckats komma tillbaka till där jag var förut.Nutid Jag kommer nog aldrig kunna acceptera eller ens tillåta att en kroppsdel ska kunna sänka mig eller hindra mig från att uppnå mina mål.  Jag kommer alltid önska aktivitet i mitt liv oavsett motgångar. Så efter de förra operationerna så BÖRJADE jag spela fotboll. Inte det bästa beslutet jag tagit i mitt liv kanske. Folk brukar få en skada och sluta med fotboll osv. Jag gör tvärtom. Kanske har det med att försöka hitta sig själv igen, kanske att man vill känna att man fortfarande kan om man bara vill.  Att om jag vill göra något så ska jag bannemig f*n kunna göra det! Efter ett par år inom en ny sport med nya lärdomar, nya vänner och nya muskler så började kroppen säga ifrån så jag fick lägga ner den "karriären" också... Efter två knäoperationer så är det nästan givet att man ska få följdskador. Kroppen har tagit stryk av att sned-/felbelasta främst för att avlasta, men det leder istället till andra besvär som plattfot på höger (så man snedbelastar ännu mer), ryggont, och nu fler skador i samma knä.Jag har väl mer eller mindre alltid haft lite värk i knät men det senaste har det bara eskalerat och tillslut gjorde det så ont att jag grät när jag låg still i sängen. Så jag sökte hjälp på vårdcentralen men de trodde inte det var någon fara så de skickade mig vidare till sjukgymnastiken. Jag blev så arg och frustrerad över att inte få den hjälp jag behövde och kände på mig att något inte var som det skulle i knät, så jag skickade en egenremiss till NÄL där jag varit en gång tidigare med korsbandet i knät.Jag förklarade läget och inte långt därpå fick jag en läkartid till Uddevalla. Jag är fortfarande VÄLDIGT irriterad på sjukvården där jag bor eftersom jag var tvungen att ordna hjälp på egen hand vilket jag egentligen har rätt till att få av dom. Och såklart, efter 2 röntgentillfällen, så visade det sig att jag har fått följdskador i knät och gör jag ingenting åt det nu så "blir det ingen rolig framtid för mig" enligt de kunniga läkarna där. Vilket gör mig ännu mer irriterad att jag inte fick ordentlig hjälp på min vårdcentral. När jag fick beskedet att jag har fått "literalt valgus", (blivit felvinklad/blivit kobent), förslitningar och artros i knät när jag är 25 år (som typ 60-åringar får) så har tårarna bara runnit.Man vill vara stark men vissa dagar så är man bara sååå sårbar. Man tänker på alla problem som redan har varit och hur begränsad man har blivit. Ibland tänker man på hur jävla stark man är som faktiskt orkar leva med det här men ibland så vill man bara gråta och skrika och undra varför allt skulle bli såhär. Jag som ÄLSKAR att sporta och vara aktiv tänker ofta på hur två händelser som bara handlar om sekunder, bara en parantes eller ett kommatecken av mitt liv, kunde skapa en sådan stor och lång dominoeffekt och förstöra så mycket för så många år framåt.  I Tisdags var jag på mitt fjärde besök i Uddevalla för att träffa läkaren som ska operera mig.Det första han sa när han kom in var "Herregud! 25 år och så dåligt knä!!".Bara det kändes inte bra.Han berättade hur ingreppet skulle gå till och vad som förväntas av mig innan operationen.Jag fick ingen tid för operationen men han lovade att det skulle bli av före jul iallafall.Han skall alltså genomföra en osteotomi i knät för att vinkla tillbaka det till rätt position så att jag inte belastar snett och sliter på knät mer.Nu har jag gått och väntat på detta så länge så man vill bara få det gjort men samtidigt så är jag fruktansvärt livrädd för narkos.Jag vet inte om det främst beror på dåliga minnen eller obehag från de två tidigare ingreppen eller om det är min dödsångest med katastroftankar som kickar in nu.Jag har lidit av ångest tidigare och har varit hyfsat frisk ifrån det ett tag men ibland så kan den komma tillbaka. Speciellt vid sånna här tillfällen.Den har främst handlat om att jag får många katastroftankar som leder till att kroppen använder "fly eller fäkta"-mekanismen konstant så kroppen går på helspänn dygnet runt.Just nu är det mycket tankar som "Tänk om operationen går fel.", "Tänk om jag inte vaknar upp igen.", osv som ger mig mardrömmar typ varje natt och en stress som aldrig försvinner.VÄLDIGT jobbigt!Jag önskar jag kunde vara en lugn människa. Vad skönt det skulle vara...Man försöker vara så stark jämt men jag känner mig sååå förnedrad och svag på något sätt som har så mycket problem med min kropp.Kanske kan jag vinkla min syn på mig själv ihop med att dom vinklar benet?Man måste vända sina brister till superkrafter! Just nu är jag sjukskriven pågrund av värk från höft till tå men kämpar med att träna upp mig inför operationen så att rehaben efteråt ska gå bättre.Det kan också vara lite stressande i sig att försöka bli så vältränad som möjligt innan ett visst datum med ett ben som värker.Men man får göra så gott man kan!Jag tänker iallafall aldrig ge upp!!!!Jag försöker skoja lite om att jag kommer bli en terminator med mina skruvar och metaller i knät. "I'll be back!" Om du har läst igenom allt från början till hit så måste jag tacka dig för det!Lämna mer än gärna en stärkande kommentar.Jag kan behöva det nu.XOXO