Flygrädsla

På lördag ska jag flyga till Alicante i Spanien och jag ser mycket fram emot en vecka med sol & bad. Jag har dock något mer med mig i bagaget än bara diverse prylar, nämligen en extrem fobi för flygresor. När jag var yngre var jag inte flygrädd. Tvärtom så tyckte jag att starten var rolig.Kanske har det kommit i takt med att man blivit mer medveten om vad som kan hända.Kanske kom det ihop med min diagnos GAD och alla katastroftankar.Kanske kom det ihop med terrorismen i världen.Jag vet inte, men idag räcker det att jag bara tänker på flygplan för att få handsvett och hjärtklappning.Bilder på fasansfulla flygkrascher återspeglas varje gång man blundar inför en flygning.Som på automatik spelas ett långt bildspel med hemska scener upp för en i huvudet.Flyga för mig är att kliva ombord och inte kunna ångra sig.Flyga är att lägga sitt öde i någon annans händer.Flyga är att sitta trångt och instängt.Flyga är klaostrofobi.Flyga är många liv som står på spel. Inte bara mitt eget.Flyga är att befinna sig 10 000 meter över marken i en plåtburk och vara en prick i det världsliga sammanhanget. På marken känner jag mig trygg. I ett flygplan känner jag mig som en parentes i historien.Så fort bokningen är genomförd kommer oron krypandes. Det spelar ingen roll hur lång tid före en resa. Stressen kommer som ett brev på posten och mardrömmarna besöker mig om nätterna.Det är känslan av att långsamt vara påväg mot sin egen avrättning.Risken för att krascha är minimal och jag vet att det statistiskt sett är ett av de säkraste transportmedlen.Men tyvärr så är rädslan starkare än logiken och kroppen kan inte känna skillnad på om rädsla är fantasi eller verklighet. Men trots allt detta så flyger jag, och för det känner jag mig väldigt stark.