“There’s a crack in everything – that’s how the light gets in” *

Lyssnar på en podcast om sårbarhet och inser att det verkar vara mitt tema den senaste tiden. Som den berömda löken har jag skalats. Lager för lager medan tårarna runnit och hjärtat värkt. Smärtan och oron som trängs i mig kommer nog från flera olika källor. Ursprunget är just nu inte det viktiga utan att känslorna får komma fram och ut i det fria. Att jag vågar låta dem komma. Medan jag vågar stå kvar. Det är det svåra. Att stå kvar och låta mig invaderas av smärta, sorg och oro – utan att vilja fly.  Jag har flytt. Och gömt mig bakom tvärsäkerhet och avståndstagande. Sakta börjar en försiktig darrning i mig göra sig påmind. Som en lågmäld viskning.  ”Nu flydde du igen. Så länge du flyr kommer rädslan att styra över dig.” Så jag stannar sakta upp och börjar lyssna. Känna efter. Börjar fundera över om det kan finnas andra tolkningar än de som mitt rädda hjärta och panikslagna hjärna så snabbt har gjort. Och där ser jag plötsligt sprickan. Sprickan i min tvärsäkerhet och i min distans. Det börjar sippra in lite nytt ljus. Jag börjar se andra saker och gamla saker i nytt perspektiv.  Ska jag våga titta med nya ögon? Ska jag våga släppa fram andra känslor? Medge min sårbarhet – som skrämmer mig till panik. Ska jag våga sträcka ut min hand och öppna hjärtat igen? Trots att rädslan för ett avvisande vrålar som ett vilddjur i mig. Vad är egentligen alternativet? Att stå kvar i rädslan och den falska tvärsäkerheten? Och aldrig få veta vad som kanske hade kunnat bli möjligt?  Min nyfikenhet ger mitt darrande hjärta lite trevande mod att blotta min osäkerhet och min rädsla. Så blir jag plötsligt lugn och känner att jag faktiskt är skyldig mig själv att vara ärlig med mina känslor och mina rädslor. Jag vågar äntligen stanna upp och känna efter. På riktigt. Utan att döma. Därefter sätter jag ord på det som river i mig. På något sätt känns det som ett slags reningsbad.  Det blir ett nytt lugn i mig och jag känner att jag nu åtminstone har gjort så gott jag har kunnat. Så återstår att se vad som kommer ut av det. Men jag har vågat vara ärlig och vända tillbaka för att möta både mig själv och några av mina rädslor. Det känns ändå lite hoppfullt. --- * Orden finns i Leonard Cohens vackra "Anthem". Klicka på länken nedan för att lyssna ❤️ https://youtu.be/6wRYjtvIYK0