Oskulden som försvann...

Jag minns när min dotter var ungefär 15 år - vi hade en diskussion om något och hon tittade på mig med sina kloka ögon och utbrast: Mamma, du är så naiv!  Och jag tror att hon menade i betydelsen att jag tror alla om gott - inte att jag är allmänt korkad... Och hon har nog haft rätt alla dessa år - jag har nog varit väldigt naiv. Inte så att jag ångrar det eller känner mig just korkad. Tvärtom - jag har alltid varit stolt över att jag tror människor om gott - tills de bevisar motsatsen - det har varit min utgångspunkt att människor är goda varelser.  Och det är fortfarande min utgångspunkt och innersta tro - människor är i grund och botten goda varelser. Så varför skriver jag då detta? Ja, därför att jag känner att min känslomässiga "oskuld" har malts ner till finkornig sand efter att ha tillbringat knappt 5 veckor i KwaZuluNatal i Sydafrika. På ett plan har jag givetvis vetat om att denna resa skulle komma att förändra mig för resten av mitt liv, men jag hade ändå aldrig kunnat föreställa mig vidden av eländet, av våldet, av övergreppen, av misshandeln och av fattigdomen och misären...  Just nu är jag helt överväldigad av alla hemskheter och alla berättelser som trängs inuti mig. För vem ska jag någonsin kunna berätta? Vem orkar lyssna på dessa vidrigheter? Hur ska jag någonsin kunna glömma? Vill jag ens glömma? Nej, det vill jag ju inte! Det minsta jag kan göra för dessa människor och för andra i samma situation är väl att minnas - och kanske också faktiskt berätta. I alla fall några av historierna...  Jag märker hur jag blir fysiskt trött och utmattad - som om jag sprungit värsta långdistansloppet eller genomfört ett styrkepass på gymmet, fast utan syretillförseln och känslan av klarhet som brukar komma efter fysisk ansträngning.. Det är mer som orkeslöshet... Vad är nu den där boktiteln? "Gäst hos verkligheten" av Pär Lagerkvist... Ja, det är väl det jag är just nu - gäst i en verklighet jag aldrig hade kunna ana eller föreställa mig. Betyder det att jag har tappat tron på människan? Inte alls, men bilden har nyanserats kraftigt och jag tror att vi har ett massivt arbete på denna planet med att ge våra barn en bättre start i livet. Fysiskt förstås, men framför allt känslomässigt och själsligt. Grunden för alla dessa övergrepp startar någonstans - jag kan inte se att människor föds till att bli förövare. Någonstans på vägen i deras liv lär de sig att bli det - kultur, samhälle, rättssystem, traditioner osv påverkar och formar oss människor. Jag trodde att fattigdom kanske är en av orsakerna, men nej... det tror jag inte längre. Det finns otroligt många extremt fattiga människor på denna jord som aldrig skulle kunna drömma om att skada eller skända en annan människa bara för att den är i underläge. Detta är en global angelägenhet som berör hela vår värld - i alla samhällsklasser och alla människor oavsett hudfärg. Samtidigt är jag också helt knockad av kraften och styrkan i dessa kvinnor som jag har äran att följa i deras arbete som Child Safety Officers, CSO,  här hos Bobbi Bear. Deras bakgrund... så mycket våld, så många våldtäkter och denna enorma fattigdom till trots har de lyckats transformera sina erfarenheter till de viktigaste verktygen i sitt arbete. Trots att de rimligen blir påminda dagligen om sina egna sår när de möter barn som blivit utsatta för våldtäkt och misshandel lyckas de möta dessa människor med en enorm värme, kärlek och förståelse - med ett djup som bara kommer av att själv ha varit där.  Som en CSO sa: "Jag vet ju vad de behöver och jag vill kunna ge dem det jag själv hade behövt få möta."  En annan CSO sa vid ett school talk (då de presenterar Bobbi Bear på skolor och berättar om sexuella övergrepp och barnens rättigheter): "It's not the end of the world!" Hon är själv ett levande tydligt exempel på att det går att komma vidare och skapa sig ett drägligt liv. Ett exempel på att det som hänt henne också har gjort henne starkare och mer rustad att möta nya motgångar och svårigheter - hon har redan tagit sig igenom det värsta.   En dotter till en av mina närmaste vänner sa till sin mamma strax innan jag for iväg på denna resa: "Du kommer aldrig att få tillbaka samma Annica igen!" Hon har rätt - jag blir aldrig mer densamma... men jag är trots min dipp just nu, väldigt tacksam över denna möjlighet till.. jaa, till vadå egentligen?  Kanske till en fördjupad kontakt med livet och det som verkligen betyder nåt. Kärleken och respekten till varandra.  Jag tror att det är grunden för ett bättre liv och för en bättre värld. Faktiskt. Naivt eller inte, men jag tror att människor som känner kärlek och respekt till andra inte behöver göra andra illa. Så enkelt tror jag att det är egentligen. Men då är ju också frågan hur vi definierar just kärlek och respekt...? Och det är väl här det börjar köra ihop sig...  Jag vet i alla fall hur jag definierar kärlek och respekt - i detta nu. För mig är kärlek den högsta formen av engagemang och omtanke, generositet och välvilja. Den är inte villkorad utan vill bara gott. Respekt handlar för mig om aktning för andra människor, en okränkbarhet som är självklar.  Vill du veta mer om vad jag gör just nu? Kolla in denna länk: https://youtu.be/8o0fp6m5GTA Mer info om Bobbi Bear hittar du här: http://bobbibear.org.za