Mellandagsreflektioner...

Mellandagar... ett lustigt ord egentligen... dagar emellan... mellan andra "mer betydelsefulla" dagar...? Dagar då vi förväntas leva upp och "vara lyckliga", umgås med familjen och byta julklappar - förstås... Jag undrar ibland vad det innebär - det där med att vara lycklig. Och om det egentligen är ett tillstånd... Kanske är det mer en inställning, ett förhållningssätt. Som Kay Pollaks bok "Att välja glädje". Kanske handlar det mest om vilka val vi gör - istället för hur vi "har det". Denna höst har verkligen visat mig att lycka och glädje är något som faktiskt går att välja.  Under mina månader som volontär för barn och ungdomar som blivit utsatta för sexuella övergrepp i Sydafrika, har jag mött så många människor, som med "våra vanliga västerländska" mått mätt bara skulle vara helt trasiga och otroligt olyckliga på grund av de hemskheter de har tvingats genomlida. Och jag har absolut sett förtvivlan och sorg och smärta hos dessa människor, men jag har också sett styrka, glädje och stor lycka - för det som är nu - i just detta ögonblick. För att det finns mat och kärlek och närvaro just i denna stund, där vi möts. Och för att det finns hopp... hopp om en framtid... hopp om ett bättre liv... Att få titta in i ögon där det finns så mycket kärlek och glädje och tacksamhet är en verklig ynnest. Att få mötas och förundras över människans oändliga förmåga att inte bara överleva barbariteter, utan också faktiskt LEVA och klara av att sprida glädje och kärlek... Det är så stort, så stort!  Jag har gråtit så många tårar för dessa människor, så många tårar... Inte bara av att jag har delat deras smärta, men för att jag också blivit så väldigt tagen av den styrka och den kärlek som också finns så närvarande i dem. En fast beslutsamhet och en mycket stark vilja att skapa sig ett bra och meningsfullt liv - där vägen går genom skola och utbildning. Här finns en fantastisk motivation att ta tillvara tiden i skolan. Jag blir nog aldrig samma människa igen... Mötena och människorna har påverkat mig så djupt... och min tacksamhet för detta är oändlig! ... Ja, hur var det nu jag tänkte med "lycka" i början...? Jo, en given tanke i dessa dagar är förstås familjen... Och jag har just mist min mamma... Egentligen försvann hon för flera år sedan då demensen intog hennes person. Jag trodde att jag skulle vara förberedd och redo nu - när hon äntligen fick somna in. Det var jag inte alls... tomheten som breder ut sig som ett ökenlandskap inuti mig knockar mig... sorgen överfaller mig när jag minst anar det. Precis när jag slappnar av efter några riktigt fina dagar med just min familj - i år också lyckligtvis i extended version - så slår den till och jag tappar liksom bort mig... och det sliter och river inne i mig.  Sorg, saknad, längtan... över det som var, men också över det som aldrig blev...  Det är som att leva med en slags tickande bombliknande känslococktail där det inte riktigt går att lista ut vad som är vad... Kanske är min lycka just nu att jag befinner mig just precis här - just nu - med mig själv... Alltså att jag har kommit just hit i livet... att jag faktiskt vågar stanna upp och KÄNNA, vågar vara ledsen, istället för att fly... det som gör ont. Men jag ska verkligen medge: jag är så trött av (inte på) att vara ledsen och just känna... Så vila är viktigt - både fysisk och mental...  Känner att jag verkligen inte har varit ett mentalt tillskott i umgänget den senaste tiden! Det är mer som om min hjärna nätt och jämnt klarar av att styra min lekamen så att jag kan stå och gå... Och så får det väl vara just nu... Hyser ändå ett visst hopp och återhämtning och bearbetning inom kort. Och kort... nja, en lärdom är väl att saker och ting och inte minst processer behöver få tid på sig... och att jag behöver ge den tiden och utrymmet... En av mina jobbigare lärdomar... Min lycka är också - givetvis - min familj och mina vänner! Det är ni som bär mig när jag tappar kraften - och för det älskar jag er innerligt och djupt!