Med lusten som bränsle...

Jag hade aldrig trott att det skulle gå så lätt - när jag väl började igen! För knappt två år sedan drog en mycket välvilligt inställd och godhjärtad vän ut mig i spåret för att komma igång med joggningen - efter många års uppehåll. Jag har aldrig varit särskilt snabb, men det fanns en tid för länge sedan när jag kunde mala på och jogga ganska länge... Det är väldigt länge sedan...  Men så kom jag med min goda väns hjälp i alla fall igång igen och efter några veckors försiktig upptrappning lyckades jag ta mig runt den lilla rundan utan att behöva stanna och hämta andan. Jag kom faktiskt så långt att jag även tog ett andra varv -  visserligen med ett eller två avbrott för just andning, men ändå. Det kändes väldigt bra!  Då kom förslag om att intensifiera och variera träningen - i bästa välmening - och jag blev som en vrång 3-åring! VILLE INTE!! Det var bra som det var! Det var ju förstås min rädsla som begränsade mig och det hela slutade med att JAG slutade att jogga... Hur knasigt som helst, men så blev det. Och sedan dess har det där med att springa legat i malpåse och liksom tjurat mot mig... Så helt plötligt förra veckan på väg hem från jobbet fick FEELING - kände LUST att vilja ge mig ut i spåret igen. Jag blev nästan lite hög på känslan att jag ville pröva och se hur det skulle kännas. Jag skulle givetvis starta lugnt och försiktigt, och det bara bubblade i mig! Och det gick fantastiskt bra! MED MINA MÅTT - ska tilläggas. Jag har just nu något slags viktrekord som jag hade velat vara utan... men men... Jag rörde mig av egen maskin framåt i någon form av jogg - och det gav mig mersmak! På måndag fick jag feeling igen - ut i spåret och det kändes till och med ännu bättre den här gången. Så igår kväll insåg jag att jag ville ut idag igen - och idag gick det amazingly bra! Hur kan det då komma sig - att jag känna känna sån lust och glädje och inte minst LÄTTHET mentalt - efter bara 3 ggr i spåret??? Jag är övertygad om att det rör sig om mitt nya MINDSET! Jag VILL och jag låter LUSTEN få göra sin röst hörd. Det är som om lusten och kroppen har börjat snacka ihop sig och vill mig så väldigt väl!! Underbar känsla och jag känner mig nästan lite hög!! Så min favvofråga kommer som på beställning:  VAD MER ÄR MÖJLIGT?? Det ska jag fortsätta ta reda på :)  Men mitt mål i dagsläget är INTE något löplopp - utan mest att bara fortsätta springa. För mig är det gott nog!Och stort och innerligt tack till min goa goa vän som visade mig att det ÄR möjligt <3