Lager för lager...

… skalas mina försvar av. Jag har sedan några år märkt att jag har en mycket högre känslighet än tidigare. Den visar sig främst i mötet med människor. Jag märker hur jag berörs så mycket djupare av deras livsberättelser. Det är som om jag kan känna både deras smärta och deras glädje. Jag gråter så många tårar. De flesta på utsidan, men också många på insidan. Under min tid som volontär mötte jag människor som hade varit med om de värsta allra övergreppen. Det kändes som om mina tårar aldrig tog slut. Som om de bara ville rinna och rinna. I all evighet. Det skar i hjärtat på mig. Jag kände en intensiv tacksamhet över att vara född och bo i Sverige. Nu möter jag kvinnor som lämnat sitt hemland på grund av utdragna fasansfulla krig. De berättar att politikerna i de närmsta grannländerna har stängt gränserna för människor med just deras ursprung. De berättar om hur de tagit sig till Sverige. Ibland via Medelhavet i båt. Hur de inte kunnat få med hela familjen utan tvingats lämna kvar ett av barnen. I ett land där barnet inte heller får stanna på grund av sitt ursprung om hon inte gifter sig så att hon får uppehållstillstånd. När kvinnan framför mig stilla torkar sina tårar medan hon berättar att hon inte kunde få vara med på sin dotters bröllop känner jag hur min egen gråt bubblar upp i mig. Just nu är det inte läge att gråta tillsammans. Kvinnan säger att hon blir så ledsen när hon har pratat i telefon med sin gamla sjuka mamma som fortfarande befinner sig i hemlandet. Hon tänker på sin familj varje dag och oroar sig för hur de har det. Samtidigt pågår det nya livet här i Sverige. SFI-studier, barn som ska till skolan, alla nya intryck, sociala koder, regler hos Försäkringskassan, mobilt bankid och omgivningens förväntningar om att hela tiden anpassa sig… Ingen av kvinnorna jag möter beklagar sig. Inte det allra minsta. Tvärtom uttrycker de en enorm tacksamhet över att få vara här. Jag får ta del av deras historia när vi sakta lär känna varandra. Jag kan inte annat än imponeras och fascineras av vad människor kan klara av – när de måste. När det verkligen gäller. Dessa kvinnor visar en stor vilja att lära sig nytt för att kunna bli en del av samhället. Jag lär mig så väldigt mycket om att vara människa i mötet med andra – när vi verkligen vågar mötas. När vi vågar vara öppna och sårbara. Aldrig förr har jag uppskattat möten med människor som nu. När mina inre lager och försvar skalas av försvinner också en del fördomar och förgivettaganden. Min känsla att vi alla är människor med samma längtan och behov bekräftas när jag känner hur vi möts i våra likheter på insidan. Jag undrar vad som blir möjligt när fler möten i öppenhet och genuint intresse för andra människor uppstår? När vi blir fler som vågar visa oss sårbara? När vi släpper in människor som på ytan inte liknar oss själva – in i våra liv? Kanske kan vi tillsammans göra världen till en fredligare plats? Jag välkomnar mina tårar och känner att min upplevelse av livet blir ännu djupare.