Kärlek och käftsmällar

Mia Skäringers inledning på ”NMFTG” i Oslo häromaftonen var en rejäl käftsmäll och fick skrattet att fastna i halsen på mig. Hon smög ut på scenen innan ridån hade gått upp och skulle enligt egen utsago bara kolla läget och känna lite på stämningen. Hon såg ut över publiken och frågade sedan, utan omsvep eller omskrivningar, om det var någon mer i församlingen som hade fått en kuk nerkörd i halsen.  Jag kände hur jag plötsligt liksom vaknade till ur min lite avslappnade och tillbakalutade fredagsfeeling. Närmast bredvid mig satt några män i 45-50-årsåldern och deras tokskratt efter Mias fråga gjorde mig illa till mods. När hon frågade vidare om det var någon som visste hur det kändes att ha någons rövhål strax över näsan så att en inte kan andas, hörde jag hur några kvinnor i samma ålder fyllde i männens gapskratt. Jag trodde att jag hörde fel – inte kunde de väl gapskratta åt detta?  Mia fortsatte sin inledning med att berätta om hur hon som tonåring cyklat ensam hem efter en fest tidigt en morgon, utan trosor och helt utan någon aning om vad hon hade varit med om… Nu började skratten glesna något och det sänkte sig sakta ett slags allvar över publiken.  Jag förbluffades inte över Mias inledning, men väl av de reaktioner jag nyss beskrev. Hur är det möjligt att gapskratta åt en detaljerad beskrivning av ett sexuellt övergrepp? Var deras hjärnor så enkelspårigt förprogrammerade på en lättsam humorföreställning att de inte hann uppfatta vad hon faktiskt sa och tänka efter innan munnen öppnade sig och släppte ut ett gapskratt? Förstod de inte vad hon beskrev? Eller vad var det som hände egentligen?  Detta var en kväll som visserligen handlade om humor men också om blodigt allvar. Mia var lika knivskarp som briljant när hon med humor och satir som redskap mejslade fram ett livsviktigt budskap som handlade om kvinnors och flickors rätt till sina egna liv och inte minst till sina egna kroppar.  Som hårfrisörskan Gulletussan var hon plågsamt självutplånande och desperat efter att på något vis kunna kräla tillräckligt långt ner i dyn för att få hockeyproffset Mattias att komma tillbaka till ”Mammi” och inte minst till deras gemensamma säng. Gulletussan väckte stor sympati i mig och samtidigt ville jag nästa krypa ner bakom stora skämskudden å hennes vägnar.  När Mia senare läste högt ur flera kända ”stora” svenska mäns självbiografier och gång på gång konstaterade att det förekommer beskrivningar av regelrätta sexuella övergrepp, kändes det som jag skulle kräkas. Dessa beskrivningar hade på något underligt sätt undgått både korrekturläsare och förläggare, eller betraktades de som naturliga eller lite extra ”kryddiga” inslag i männens liv? Mia frågade sig vem av oss kvinnor som skulle kunna skriva något liknande och komma undan med det? Skulle vi inte förlora både jobb och vårdnaden om våra barn? Och inte skulle det väl finnas en enda stöttande man som väntade efter avtjänat straff?  Mellan dessa ytterligheter i föreställningen framförde Mia några väl valda låtar som gav oss lite andrum.  Med ena handen delade hon ut så mycket kärleksfull styrka, mod, kraft, energi och sårbarhet att hon totalt invaderade mig och mitt hjärta. Med den andra handen gick hon rakt på knockut och käftsmällarna fick gråten att stocka sig i halsen medan jag drabbades av djupet i det hon förmedlade.  “NO MORE FUCKS TO GIVE” var verkligen en käftsmäll, en mycket välkommen och viktig sådan – till oss alla! Mia pratade om att vi måste uppfostra våra döttrar – och våra söner – till att göra någonting bättre, till att påverka för att förändra. Det är ingen annan som kan göra det. Det är vi, det är du och jag, som utgör det här samhället. Det är vi som kan, ska och måste påverka hur framtiden ska se ut för alla oss som lever på den här jorden. Jag är oändligt tacksam för denna kväll och hoppas att Mia låter sin stämma ljuda för lång tid framöver, med den skärpa och briljans som är hennes signum.