”Ensam är stark – men hur länge? ”

Jag minns tydligt känslan från en period på gymnasiet när jag upplevde att jag tappat mina närmaste vänner och dessutom befann mig i kärlekssorg. Känslan av övergivenhet var så stark och jag kände mig så liten och så obetydlig… Och det var då det slitna uttrycket ”Ensam är stark” fick sitt lilla tillägg designat Annica, 19 år. Jag är uppväxt i en tid och i ett sammanhang där känslor inte riktigt erkändes eller uppmärksammades. ”Man får bita ihop” var den rådande filosofin. Det passade min känsliga själ väldigt dåligt, men jag gjorde så gott jag kunde. Det gällde att visa att ”jag klarar mig minsann själv!” Det har jag ju egentligen aldrig gjort! Jovisst, bli vuxen och ta ansvar, ge mig på lite halvt galna renoveringsprojekt, testa om det går att såga i parketten osv har ju funkat. Men inte på egen hand! Det har alltid funnits en omgivning som hjälpt mig att känna mig kapabel och kompetent. Så länge den själsliga solen skiner är ju detta relativt enkelt. Men vad händer när livet krumbuktar sig och det gör ont – längst inne i hjärtat och i själen? Hur agerar och reagerar jag då? Nu förtiden har jag skalat av så många lager av försvar att jag inte längre kan värja mig för det som gör ont – det går nästan alltid rakt in. Långt in... Och då gör det ont! Det verkar som om min övning från universum de senaste åren handlar om att våga vara kvar i smärtan, stå kvar, våga vara sårbar och känna mig just så liten och ynklig som under gymnasietiden som jag refererar till ovan. Att våga möta och ta mig igenom det som gör ont istället för att smita förbi och försöka ”komma undan”. Hur klarar jag det? Det är förstås olika, men jag kan se två väldigt viktiga faktorer. -       Min tillit till att allt blir bra till slut, att jag kommer att växa och bli starkare av det jag erfar. -       Att det finns människor runt mig som jag kan få visa mig liten och sårbar inför, som fortsätter att älska mig trots att jag visar mina sår och inre spöken. Dessa underbara och stöttande människor gör så oändligt stor skillnad i mitt liv – det är de som håller mig uppe när jag själv inte orkar. Det är de som hjälper mig att se mig med kärleksfulla och underbara ögon. Oftast är den viktigaste ingrediensen förmågan att lyssna med empati – inte att komma med ”lösningar.” Andra gånger får jag möjlighet att vara den som stöttar och lyssnar. Och jag känner på djupet att jag gör skillnad. Så vi människor behöver varandra! Vi behöver våga visa vilka vi är – även när det gör ont. Inte alltid och till alla, men till några och i alla fall lite då och då. Det är då vi kan läka på riktigt tror jag. När vi vågar öppna oss och be om hjälp. När vi vågar vara sårbara. Här är en av mina favoriter, Brene Brown: https://www.ted.com/talks/brene_brown_on_vulnerability?language=sv&utm_campaign=tedspread&utm_medium=referral&utm_source=tedcomshare