"Bereden väg för Herran"

En klar och kylig decemberkväll sitter jag på andra raden framför scenen i den ouppvärmda lagerlokalen på det sedan länge ledlagda pappersbruket. Med handväskan i knät, rumpan placerad på dubbla sittunderlägg och med en filt virad omkring den nedre delen av min kropp tänker jag att det bara saknas en stickning och en gungstol för att uppfylla sinnebilden av en gammal pensionärsgumma. Vi är många som förväntansfullt småhuttrar medan kören gör sig redo för den stundande julkonserten.  Den inledande duetten får mina ögon att tåras nästan omedelbart – det är så vackert och högtidligt! Så stämmer den övriga kören in och julmelodierna följer på varandra som pärlorna i ett vackert halsband, lika stämningsfulla men var och en med sin egen särskilda glans. Den vackra sången berör mig och jag känner hur jag sitter med ett brett leende på läpparna samtidigt som tårarna trängs i mina hänförda ögon. När de första tonerna och orden till ”Bereden väg för Herran” klingar är det som om ett tunt lager av nattgammal is spricker och tårarna börjar rinna nedför mina kinder. Plötsligt blir mamma så närvarande i mig, i rummet och i sången. Minnet av hennes klara sopranstämma hemma i köket och under barndomens julottor väcks till liv av psalmsången. Jag minns också hur glad hon alltid var när hon sjöng, hur sången verkade få henne att må gott inifrån.  Mamma hade älskat den här konserten! Om hon hade suttit bredvid mig skulle hon ha viskat att hon var så glad att jag hade tagit med henne. Saknaden efter mamma väcks till liv på nytt genom sången och tonerna av den gamla psalmen samtidigt som jag också känner en stor glädje och tacksamhet för hur just musiken och sången kan ta tag i oss och beröra.  ”Adams julsång” framfördes en stund senare, briljant och mycket mäktigt av en kvinna som konstigt nog inte är sångerska till yrket. Hennes stämma fyllde lokalen som en brusande norrlandsälv och just då ville jag inget hellre än att mamma hade kunnat vara där med mig och också fått njuta av sången och stämningen.  Idag är det två år sedan hon stilla somnade in i evigheten. Jag fick beskedet medan jag förberedde för julfest på en polisstation långt ute på den sydafrikanska landsbygden. Det beskedet förändrade mitt liv för alltid. Idag hedrar jag mammas minne genom att tända ett ljus och tänka på allt hon gott hon gjorde.  Tack älskade mamma för allt du gav och lärde mig!