Att nyfiket utforska...

Några av er av följt min ”köksresa” under våren och sommaren, dvs jag har bytt kök i min sommarstuga. Jag är förstås väldigt glad och tacksam över alla hejarop och fina och berömmande ord som ni har gett till mig, men… Den stora poängen eller lärdomen är egentligen inte resultatet utan processen och vad som har tagit mig fram till mitt nya kök. Jag har i många år tyckt om att bygga och renovera och haft stora möjligheter att få öva och pröva under åren. Och ja, nog är jag väl lite händig, men… Jag hade verkligen inte trott att jag skulle klara av att sätta in ett helt kök – själv! Nja, förresten. (Det är väl kanske inte helt sant… Jag har haft stor hjälp av goda vänners goda och kloka råd och tips samt verktyg i olika skeenden i byggandet. Lite muskelkraft har jag också lånat av hjälpsamma vänner och syster och den nya gasolledningen drog jag INTE själv!), men… I övrigt har jag faktiskt gjort allting själv; gipsat vägg, lagt golv, spacklat och målat väggar, skruvat ihop och monterat upp alla köksskåp, sågat till bänkskivorna, reglat under och monterat dem, kopplat avloppet till kökskranen, sågat till och monterat passbitar, satt upp kakel, fogat med kakelfog och silikon runt diskho, kakel och bänkskivor, satt upp tak- och golvlister samt dörrfoder, byggt ett nytt köksbord… Oj, vad hon skryter nu då! tänker ni. Nja, det är inte avsikten riktigt – mer att visa alla moment och hur jag har tagit mig an dom. En dag i maj kom IKEA-lastbilen med ca 500 kg platta paket. Hela min lilla stuga blev alldeles belamrad och jag försökte få ett grepp om vilka paket som innehöll vad och var de skulle ligga bäst… Jag minns att jag tänkte – vad har jag egentligen gett mig in i? En tydlig plan och strategi från början var att ta det väldigt lugnt och absolut inte stressa. Jag skulle försöka göra det jag kände att jag klarade av och sedan be om hjälp med de moment som jag inte såg mig kunna klara. Helt prestigelöst. Så började jag montera de första bänkskåpen, och det funkade ju fint. IKEA är ju ändå bäst på monteringssatser! Skåpen skulle hängas upp på skenor som skulle skruvas på väggen. Hmm, var sitter reglarna? Efter att ha ”trôvlat” (fumlat) med en regelsökare var det dags. Fick moraliskt och muskulärt stöd av min goa vän C när första skenan och de två första skåpen skulle monteras. Detta skapade hopp och nyfikenhet inför fortsättningen. Var det inte svårare? Då borde jag ju kunna pröva att fortsätta själv! Så då gjorde jag det. Och sakta och osäkert kom vitrinskåpen på plats, sedan de tre sista bänkskåpen. Och det gick ju såå bra! Monterade lådor tills ögonen gick i kors och svetten rann i floder i den afrikavarma sommaren. Nästa moment var bänkskivorna… Den ena skulle ”bara” sågas av för att få plats så jag mätte och mätte och mätte… Och hur var det nu med sticksågen? Från vilket håll skulle jag nu såga för att det inte skulle flisa sig? Och hade jag verkligen mätt rätt…? Jag mätte igen… Här uppstod första motståndet – och det tog ett tag att identifiera det. Jag hade ju inte bråttom, men märkte vid flera, lite krångliga moment att jag omedvetet liksom sköt upp dem… och gjorde nåt helt annat! Sen gick jag där och undrade varför jag inte kom vidare med köket… När jag väl upptäckt att jag kände ett visst motstånd mot vissa moment började jag fundera på vad det egentligen handlade om.  OCH, det är NU det börjar bli lite intressant – på riktigt! Jag upptäckte att jag var så rädd för att göra fel. Så jag valde att inte göra nåt alls… Hmmm… Vad var det då som var så farligt med att göra fel? Antagligen ingenting alls, men då skulle jag ju förstöra byggmaterial och delar till mitt nya kök… men… Skulle hela köket bli förstört? Nej, bara enstaka delar… När jag fick syn på det och insåg att det går att köpa en ny bänkskiva eller täckskiva OM jag skulle göra fel så släppte hela motståndet! För det momentet… Fenomenet upprepade sig flera gånger under byggandet och jag gick i samma tankefälla många gånger, men… Nu kunde jag börja coacha mig ur denna fälla, och istället för att ”oja” mig över hur det skulle gå började jag att med nyfikenhet istället UTFORSKA hur jag skulle kunna göra.  Det visade sig att denna UTFORSKANDE ansats var nyckeln till att jag kom vidare. När jag släppte på oron och rädslan för att göra fel och istället tog mig an uppgiften med nyfikna ögon och händer så gick det väldigt bra!! Och nu är det i princip klart – några små detaljer som ska ordnas och hittas, men annars är det på plats. Och visst är jag stolt! Superstolt över mitt arbete OCH mycket glad över att jag hittade min ”nyckel”. Tänk om det går att använda detta med NYFIKET UTFORSKANDE i flera avseenden? Jobbet, relationer… Sköt om er och dagens tips från coach-Annica är att VÅGA PRÖVA! Ta på dig dina ”nyfikna upptäckarglasögon” och se vad som händer!