MISOPHONIA

  Ni vet känslan när man sitter och avnjuter sin frukost i lugn och ro vid köksbordet, solens strålar letar sig in genom fönsterrutan och nuddar din kind. Det nybryggda kaffet glider mjukt ner för din strupe, du sluter ögonen, tar ett djupt och andetag och tänker ”morgonstund har verkligen guld i mun”. Ni vet också känslan när denna ljuvliga morgonstund får ett abrupt avslut och förvandlas till ett rent helvete på grund av att din far sätter sig på platsen mitt emot med en tallrik fil och flingor. Nähä okej, inte? Då ska jag förklara det för er. Redan samma sekund som han öppnar dörren till skafferiet och böjer sig ned för att ta fram flingpaketet börjar en känsla av ilska spridas i kroppen. Jag känner hur jag börjar andas tyngre och tyngre, hur jag biter ihop mina käkar och hur ögonen blir allt mörkare.  Det börjar rivas och prasslas och skakas innan det tillslut skramlar till då flingorna landar i tallriken. Bara dessa ljud är extremt störande, men detta är bara början. Sedan börjar själva ätandet.Det skär i öronen när skeden gång på gång skrapas mot tallriken, ”försöker du gräva dig igenom tallriken eller vad fan är det frågan om?” Vill jag skrika ut. Men hindrar mig själv i sista sekund. Det skrapande tallriksljudet följs därefter av ett extremt sörplande som uppstår när filen lämnar skeden och fortsätter in i munnen.  Detta ljud ger mig grov ångest, hela min kropp skakar. Helst av allt vill jag bara slå huvudet i väggen och börja gråta. Sörplandet övergår till ett hetsigt smaskande och knastrande som uppstår när flingorna krossas mellan tänderna. Här någonstans drar jag mig förtvivlat i håret och börjar överväga självmord. Jag klarar inte en sekund till. Jag sluter ögonen och himlar hetsigt med ögongloberna samtidigt som jag frustar med näsan likt en dinosaurie. Jag tar i med alla mina krafter för att förhindra det enorma skrik som är på väg ut från min mun, reser mig istället från bordet och springer in i mitt rum. Där lägger jag mig med ansiktet i huvudkudden och räknar till 10.När jag kommit till 10 har jag lugnat ner mig aning. Stackars pappa, så dum jag är som går ifrån bordet så fort han kommer. Jag måste helt enkelt lära mig hantera detta, som en normal person. Lilla lilla gullepappa...Jag öppnar försiktigt dörren och smyger mig närmare köket. Då hör jag det igen. Ljudet av flingor som krossas mellan tänderna. ” Jävla idiot, har du inget bordsskick!? Ta in hela skeden i munnen istället för att suga i dig filen från skeden, vem gör så!? Och tugga för all del med stängd mun!”Jag springer åter in i mitt rum och smäller igen dörren efter mig. Där var den dagen förstörd. Låt oss aldrig mer köpa hem flingor… eller knäckebröd… eller äpplen… Efter lite googlande har jag upptäckt att jag inte är ensam om detta, det finns t.om diverse stödgrupper som man kan vända sig till.Å andra sidan är det ju knappast mig det är fel på? Det är pappa som inte vet hur man äter.   Puss & Kram.