Tankarna

Vart börjar man egentligen när man ska sortera ut det trasslet som gömmer sig i huvudet. Egentligen gömmer sig inte tankarna för det är därför jag är vaken. Men de håller sig i skymundan tills de är redo att ta sig an sin form. Vissa flyger förbi och jag försöker att inte fånga upp dem men en osynlig hand greppar tag i den och för fram den till ljuset. Mina ögon är hårt slutna och jag försöker fokusera på andningen, 1,2,1,2 in, ut, in, ut men jag är förlorad. Vänder tanken bort från mig men den kämpar lika hårt som jag och tillslut får jag ge vika . Men om jag tänker, analyserar, hittar en lösning borde den inte försvinna då? Den är ju nu tänkt, är det inte därför den är där? Eller? Är den här för att påminna mig om verkligheten. Den ostrukturerade vardagen och att jag inte alls vet vad jag håller på med. Att jag går runt rak i rygg och säger att jag har allt under kontroll, är det inte det folk vill höra. Lyssnar jag på tankarna är de inte här för att dra ner mig utan för att hjälpa. De vill visa mig vad jag missunnar och vada jag måste kämpa för. En verklighetskoll. För allt måste ta vägen någonstans. Bakom ett hårt slutna ögon finns den verklighet jag lever i. Vem ska sortera mina tankar om inte jag? När de är sorterade, vem kan se lösningarna om inte jag? I vilken kropp fylls alla känslor om inte i mig? Förarga dig inte tankarna, lyssna istället för de kan berätta sådant du kanske har missat. Du har gått runt och levt med förbundna ögon men de har ändå sett, registrerat och vill nu få berätta för dig. För nu är du i den sinnesstämningen då det passar att tala om det. Så tankarna kanske gömmer sig ändå? Eller väntar de på sin tur? För de vet att innerst inne måste de någon gång få komma fram, och när passar det inte bättre än när jag ligger ned med hårt slutna ögon. Jag tänker, alltså finns jag -Descartes