När ögonen blundar

Konsten att tala. Att stå upp. Att använda sina inre organ för att få fram ljud som gör att vi kan förstå varandra. Att tala för sin åsikt. Borde inte det vara en självklarhet? Vi har fått gåvan att kunna kommunicera i ord och skrift, varför är det då så svårt. Att stå upp. Att tala. Ansiktet brinner och ens ord stackar sig när man säger något. Det blir som en gröt i hjärnan och minuten innan var tankarna lika klara som en blå himmel. Varför är det så svårt att inte bry sig om att de andras blickar är riktade mot dig. Du vet vad du ska säga, du är förberedd. Ändå står du där med hjärtat i halsgropen och önskade att orden skulle låta som en dikt och din självsäkerhet kunde skina som en stjärna. Men nej, verkligheten smyger sig sakta på och du står där. Svettig, förlamad och all den självkänsla du hade innan försvann och ligger som en pöl på golvet. Det är du som står där, ensam och undrar vad alla tänker. Du önska att du var som din kollega, vän, syster, bror, lika modig och kunde ta för sig och prata utan att behöva känna hettan i ansiktet och svetten i händerna. Den person som står där längst fram med en rak rygg utan något moln i huvudet. Men varje gång du står där, varje gång du känner att nu går det inte längre, är en utveckling. Du står där, du kunde ha valt att gå men du står där. Stolt över dig själv sätter du dig ner, hettan avtar och du torkar av händerna mot byxbenet. Jag klarade det. Jag gjorde det idag, då kan jag göra det igen.   Konsten att tala.