Ett evigt rus

Ett lyckorus går genom kroppen, ut i varje nerv och vänder med värme, nästan kokande.  Du är inte min idag men du kan bli min en dag. Men det stormliknande ruset blir plötsligt kall och nästan isande. En dag, är en dag verkligen möjligt för någon som mig? Varför skulle en själ så fantastisk som din välja en själ som min? Den är trasig, den är sårad, den är förlorad. Mina ben börjar vakla och med snubblande steg trillar jag ner, ner i den djupa grop jag grävt under en lång tid. Den finns där i skym undan för nyfikna ögon, för även om de skulle se skulle de aldrig tro att den var min. Mörkret omfamnar och kylande vindar tränger långt in i hjärtat och rör sig inte vidare. Min hand bildar en mask över mina ögon för att hålla ute ensamheten och den andra är uppsträck i väntan. Väntan på den dagen. Den dagen en annan hand läggs i min och drar mig upp till en värmande famn som tinar isen och skapar ett evigt rus. "Rikta alltid ditt ansikte mot solen och skuggorna kommer att falla bakom dig." -Walt Whitman