ENSAM MEN ÄNDÅ INTE

vilken skitdag. Hela dagen har jag tvingat upp mina mungipor och svalt den hemska klumpen ett flertal gånger för att inte bryta ihop. Det är vanligtvis mycket tankar i mitt huvud men ibland brister det bara. Idag var en sån dag. När man väntat på något med förväntning så länge och det mesta går i spillror. Man är inte nöjd med livssituationen och letar utmaning och ställen att utvecklas på. Jag vill bli något, jag vill bo på nya ställen, lära känna nya människor osv osv. Just nu står jag och trampar. Jag träffar dessutom någon på distans. Ett sätt som för mig, som är en känslig människa, är väldigt väldigt tufft. Ju mer man tycker om någon, ju mer vill man vara med den, ju ondare gör det att vara utan. Jag är i behov av närhet, kärlek och bekräftelse, vilket är en jäkla match när man inte kan ses som man vill. Allt detta är en press för mig. Som jag kanske har tacklat bra och inte visat så mycket av, men som idag brast ut i tusen tårar. Jag hör någon gå i trapphuset och får en hoppfull tanke på att någon kanske knackar på min dörr för att krama om mig och övertyga mig om att allt blir bra. En hoppfull tanke jag kan bygga vidare på i en dröm. Trots drömmen så har jag så fruktansvärt fina personer i mitt liv som gång på gång pushar mig och höjer min självkänsla och som prioriterar mig och mitt mående. Jag kan inte med ord förklara min kärlek ❤️ den här kvinnan.. höjer jag gärna till skyarna