LÄNGDSKIDOR, ÄNTLIGEN .

I lördags fick jag äntligen till det, en stund på längdskidorna. För första gången någonsin sedan jag flyttade till Stockholm (2011). Jag fick skjuts till Hellasgården där jag smetade på lite valla och stakade iväg, på hemmaplan kör jag alltid skate då jag tycker det är roligare plus att en slipper valla. Men utbudet på skate-spår är inte jättestort som jag förstått, så jag fick helt enkelt hålla mig till den klassiska stilen.Som jag också njöt av. Det kändes så skönt. Mina päron lyckades verkligen presentera rätt aktivitet för mig, jag är enormt tacksam att jag växt upp med detta intresse. Att sedan barnsben haft aktiva rutiner varje vecka. Det har varit väldigt värdefullt. Jag fick rörelse, utmaning, sammanhållning, syfte, frisk luft, fin miljö och gemenskap. Det är jag väldigt tacksam för.  > Det är inte alltid så lätt att hitta "sin grej", hobby eller idrott, men för mig var det alltid självklart. Träningarna kändes självklara, alltid inbjudande och jag funderade aldrig ens på alternativet att inte gå (om jag inte var sjuk såklart).Tävlingarna var de en tränade inför, det som utmanade en och testade ens gränser. Det var först när jag kom upp i tonåren som jag tröttnade lite på att prestera varje helg (vilket inte är så konstigt egentligen). Jag är övertygad om att alla har någon form av aktivitet som motiverar en, men alla har inte sådan tur att introduceras för den som barn. Även om det tar tid, så är det värt att sträva efter att hitta den.