HISTORIEN OM MIN LÅRBENSHALS DEL 8

> Läs del 1 här> Läs del 2 här> Läs del 3 här> Läs del 4 här> Läs del 5 här> Läs del 6 här > Läs del 7 här Del 8 Det kändes så skönt när jag kom tillbaka från Schweiz den andra gången. Jag slappnade av och kunde andas ut lite. Det blev ett bra avslut trots allt.  Exakt två månader efter operationen tog jag mitt första löpsteg. Det var klumpigt, obekvämt och ryckigt. Men det gick. Det var på stranden, en fin sommardag ganska långt söderut i Sverige. Jag tog några löpsteg, gick och provade några löpsteg till. Försiktigt. Läkaren i Falun hade nämnt i förbi farten att jag behövde rehab och att jag skulle bli kontaktad av vårdcentralen, men det blev jag inte.  Efter sommaren flyttade jag tillbaka till Stockholm. Jag började arbeta på Blueberry Lifestyle igen och fick hyra en lägenhet i Solna. Jag började springa 15-20 minuter varje dag, långsamt. För att vänja in rörelsen. Veckorna rullade på och snart kunde jag springa ordentligt. Det var en sådan overklig känsla. Att lära sig att gå och springa på nytt i vuxen ålder var en stor utmaning. Så här efteråt kan jag tänka att det gick fort ändå. Två månader som var vidriga, tredje månaden gick lättare och fjärde månaden bra.Men där och då, kändes det som en evighet. Jag kände mig svag, förvirrad och ovetandes om vad som skulle hända näst.  Steg för steg byggde jag upp styrkan i benet, jag sprang och gjorde olika övningar på gymmet. Undvek det som gjorde ont.Det tog lång tid innan jag var bekväm i knäböj och utfall. Tiden tickade på. Efter några månader kändes vardagen nästan som vanligt, fast med ett tydligt ärr på utsidan av låret.