HISTORIEN OM MIN LÅRBENSHALS DEL 3

> Läs del 1 här> Läs del 2 här Del 3  Det var en fredag, jag var ledig (lyckligtvis). Dagen efter skulle jag resa till ett ställe och köra skärmflygning med en kompis, det blev inte av. Jag låg kvar en stund och läste, när magen började kurra försökte jag resa mig. Det gick inte. Mitt ben skrek, ljumsken ville inte följa med i rörelsen. Jag fick panik, men lyckades på något sätt dra mig upp.  Här slutar det logiska tänket i min hjärna att fungera. Jag förstod väl allvaret i det hela men någon form av beslutsamhet kickade in istället. Det enda jag kunde tänka var "Bara jag tar mig hem till värdefamiljen så ordnar det här sig, dom hjälper mig". Hur de skulle hjälpa mig eller vad som faktiskt hänt, fanns inte. Jag kopplade bort allt sånt och jag minns bara min beslutsamhet i att ta mig dit. Nästa steg var då hur tar jag mig dit?För jag insåg åtminstone att jag inte kunde gå. Lösningen blev cykeln. Som stod nere i garaget. (jag skäms verkligen när jag skriver detta, men som sagt, allt logiskt tänkande var bortblåst)Jag hasade mig ned till garaget, fick tag på cykeln och tog mig upp.  Garaget låg som många andra under huset, så det var en liten uppfart på kanske 2-3 meter för att komma upp på vägen. Jag sitter på cykeln, ska precis trampa ifrån med pedalen för att ta sats, vinglar till eftersom benet inte svarade på rörelsen och sätter istället ned vänsterfoten i marken.Då brister det.  Jag tror eller förmodar att jag skriker till, för jag ramlar med cykeln över mig. Jag ramlar ståendes, stilla. Sedan minns jag att jag lyckas ställa mig upp (hur?), håller krampaktigt tag i styret och ser hur mitt vänsterben hänger från ljumsken.Det hänger, kraftigt vinklat utåt. Jag känner ingenting.  Härifrån är minnet grumligt. Jag vet att en granne i huset, som är påväg ut genom garaget hittar mig där. Ståendes, i panik och hyperventilerar. Hon ringde ambulans och fick tag på min värdemamma.  Jag hör ambulansen och det kändes så overkligt, jo Linnea den är till dig.  Jag hamnar på en bår, in i ambulansen, min värdemamma håller min hand och jag får morfin. Jag minns att jag gråter och säger att det gör så ont. Morfinet hjälper inte, det gör fortfarande ont.  Nästa minnesbild är inne på sjukhuset. Jag väntar på svar. Jag får ligga där och vänta på svar från röntgen. Tiden går långsamt.