HISTORIEN OM MIN LÅRBENSHALS DEL 10 - SISTA DELEN .

> Läs del 1 här> Läs del 2 här> Läs del 3 här> Läs del 4 här> Läs del 5 här> Läs del 6 här> Läs del 7 här> Läs del 8 här> Läs del 9 härJag känner att jag malt på så himla mycket om lårbenshalsen på sista tiden och kanske lite mindre om annat.Men som jag skrivit tidigare så drog historien iväg lite grann. Det var mer att skriva om än jag trodde. Mer som jag ville dela med mig av, fler detaljer som kändes viktiga att få med. Det här är iallafall sista delen, del 10. Historien har ju ett viktigt budskap, det kanske kan lära någon mer kan få lära sig av den läxa som jag fått.För den pågår fortfarande, jag kommer att få kämpa på med mig läxa hela livet. Även om jag har kommit långt, fått insikt, samarbetar med min kropp, lyssnar, är uppmärksam, tar hand om den och rehabar så kommer de där jävla spikarna att sitta där. Och det kommer att påverka mig, säkerligen mer och mer desto äldre jag blir. Jag blir och är rädd. Jag är livrädd för att det ska bli komplikationer. Det är fullt möjligt, om jag hade opererats idag hade de förmodligen bytt ut hela höftleden då risken för att höftkulan ruttnar i brist på blodflöde inte är helt ovanligt. Jag mår illa när jag tänker på det och jag har spenderat flera timmar, dagar med ångest och oro för just det. Jag är fortfarande ung, just nu fungerar det. Jag mår bra, nu. > Men var kommer att hända sedan? > Vad kommer att hända om jag blir gravid och föder barn, kommer höften att ställa till det även där? Jag har läst att inoperarade spikar och liknande håller i max 10 år, sedan behöver de bytas ut eller tas bort. Oavsett vilket av dem så kräver det en till operation av samma slag. Det har redan gått 4 år. Om sex år är jag 30. Kanske är det då jag helst vill ha barn men måste vänta eller kompromissa pågrund av det. Återhämtningstiden kommer vara mycket längre när jag är 30 än när jag var 20. Men jag försöker att inte tänka på allt det här. Jag försöker att fokusera på att jag mår bra nu, jag fungerar och jag gör allt för att hjälpa min höft.Jag samarbetar. Det som händer, händer. Oavsett antalet timmar med ångest och oro. Jag kan inte påverka det förutom att ge mig själv de bästa förutsättningarna som jag kan.Det är allt jag kan göra i dag.