"DU ÄR ALLTID SÅ GLAD"

Jag hittade ett brev som jag fick utav min värdefamilj i Schweiz, efter 6 månader som deras aupair. Det stod många fina rader och jag blev rörd, vilken tur jag hade som hamnade där hos dem. Jag känner mig fortfarande ruskigt stolt när jag berättar om min tid där. Men det var en rad som fick mig att tänka efter, "du är alltid så glad" stod det. Såklart något positivt och fint menat, men nu när jag är inne i en reflektionsperiod stack det till lite. Jag funderade en stund varför. Jag har fått den kommentaren förut också, i skolåren osv. Första tanken var om jag i dagsläget skulle hamna i det facket "den som alltid är glad". Det känns inte så, spontant kanske det låter negativt men faktiskt inte. För jag vet nu, såhär i efterhand att jag mådde rätt kasst på insidan under dessa år när jag då klassades som "den glade". Men jag visade det inte det minsta, kanske förstod jag inte riktigt själv heller. För jag stängde av. På senare tid har jag blivit mer blödig och upplever att mina känslor sitter mer och mer på utsidan. Jag vågar visa mer hur jag mår. Jag är också duktigare på att överhuvudtaget känna efter och anpassa mig efter dagens känslostatus. Jag vill självklart klassas som en glad skit, men jag vill också våga visa när jag inte är glad.