ATT TÄVLA .

Jag blev lite sugen på att tävla, för första gången på många år. Det var en sådan stor del av min uppväxt. Något jag tyckte var otroligt kul och som jag verkligen uppskattade. Men när jag slutade med skidåkningen så tappade jag liksom allt sug, blev nästan helt anti. Jag ville inte tävla alls och speciellt inte i löpning eller längdskidor. Jag var "klar".Jag ville ha träningen som något för mig själv, få bort prestationen och resultaten i den. Bara göra den för min egen skull, utan hets och förväntningar. Låta den vara egentid, nedvarvning och något skönt. Inte pressa kroppen utan snarare lyssna och känna. Något snällare. Denna känslan handlar givetvis även om att jag under orteroxin gjorde motsatsen och tävlade mot mig själv hela tiden. Det var dags att göra motsatsen helt enkelt. Prova nya aktiviteter med ett viktigare fokus än att prestera. Två favoritaktiviteter som jag fann var surfing (som dessvärre inte går att genomföra speciellt ofta) och yoga. Två väldigt olika men väldigt givande sysslor som båda gav och ger mig närvaro och avslappning. Det är otroligt rogivande att surfa, fysiskt krävande ja men så himla skönt för kroppen och knoppen.  Mitt sug som kom nu, var när jag tittade på Stockholm Marathon för några helger sedan. Alla fantastiska människor som kämpade sig igenom alla de där milen. Jag blev inte sugen på just marathon, men snarare Lidingö Loppet eller Tjurruset. Eftersom de körs i skogsmiljö som jag föredrar. Men det intressanta då är att jag nästan automatiskt eller reflexmässigt tänker att jag måste köra då köra hela loppet som är 3 mil. Fast jag aldrig ens sprungit den sträckan i ett svep. Det går att springa halva sträckan, men min prestationshjärna säger att det är ju lite "taffligt".  Jag är rätt övertygad om att jag inte är ensam om denna tanke, då mängder av människor anmäler sig till Vasaloppet och Marathon oavsett om de någonsin stått på ett par skidor eller äger ett par löparskor. Det är ju märkligt egentligen, att bara för att en får en nummerlapp på bröstet och springer till publik så blir det plötsligt rimligt att utsätta sig för sådana sträckor som en aldrig någonsin gjort tidigare. Ibland då även en aktivitet som kroppen inte är särskilt bekant med. Det är ju ganska fascinerande. Jag förstår att det handlar om motivationen, målet, prestigen, utmaningen, det konkreta tillfället att klara av och bevisa sin kapacitet på. Men kroppen då? Konsekvenserna som kan bli, skaderisken, vad som är realistiskt för mig, osv. Det verkar inte spela någon särskild stor roll.  Tänk vad stark vår viljestyrka är eller kan vara ändå.