vilan från vardagen

Idag är en dag av att vara hemma, min visdomstand bråkar på ett vis som gör att jag inte längre kan förneka den. Om jag inte lyssna spå min kropp nu och tar en dag hemma istället för dubbel dos koffein och en Ipren kommer jag bli sjuk. Trots att dagen ska bestå av vila och återhämtning så finner jag ingen ro, har glömt hur man vilar hemma. Jag öppnar frenetiskt flikar, letar efter saker att vila ögonen på. Men när jag inser att det endaste program jag följer för tillfället är rapport eller lokala nyheter infinner sig identitetskris. Jag är självgod över personlighetsdraget "jag brukar inte kolla på film eller serier" men i tillfällen som detta straffar det en. Med en stickning i handen går dock det mesta bra så det får kanske bli dagens strategi. Men helst vill jag rensa igenom varenda låda i hemmet, declouter och boka frisörstid, kanske springa en mil och börja plugga. Men ska försöka vila.  Förra veckan hade jag semester och kunde vila, vila från vardagen.  En semestervecka fick jag detta året, omställning från tidigare år då jag haft oceaner av tid.  En eftermiddag efter jobb tog jag åget norrut. Blivit vuxen nog att unna mig liggplats vilket även höjer reseglädjen och energin med många procent. Det är som att ha vuxet pyjamasparty med främlingar och vakna upp på en ny plats. Att sitta på sängkanten i pyjamas och diskutera böcker, resedestinationer och förhoppningar. Borsta tänder till ett lätt gung och ha en egen liten lampa i slafen. Vakna upp tidigt och dricka en kaffe i bistron, se en ny miljö av berg och vatten susa förbi utanför. Drömma stort och läsa lugnt i en ny bok.  I Jämtland började det. Jag har äran att känna Rebecka som jobbar på fjällstationen vid Storulvån i sommar och det är ju bara  8 timmars omväg från Umeå som var min primära resedestination. I fyra hela dagar förbluffades jag av fjällets skönhet, en riktig charmör till plats. Att få låta benen gå sig trötta och att hålla tankarna på stenar, backar och mygg var den perfekta detoxen för att släppa vardagstankarna. Hon jobbade på dagarna men jag tycker bara det är ett trevligt upplägg på en resa, garanterad egentid för mig! Att gå på tur tillsammans är en sak, särskild när hon är proffs och säkert skulle lärt mig en massa matnyttigt. En annan sak är att få gå helt själv, utforska och ta allt i sin egna takt. Första dagen gick jag 17 km och var ute i fem timmar. Jag gick, sprang och vadade genom vatten. Vilade på stenar och tog vägar jag själv letat fram på kartan. Gick på led, skoterspår och rakt upp för berg genom sankmark. Jag har aldrig förr känt mig så lugn och stimulerad samtidigt, fick mersmak. Särskilt för att springa på led. Stenarna i fjällbäcken kändes exotiska i sin rödbronsiga ton, vattnet klart som kristall och redo att drickas direkt från handen.  Jag bjöd på Tinto de Verano och vi vandrade mot vattnet för att tälta den sista kvällen. Just intill där vattnet forsade slog vi läger, badade nakna och lagade ramen. Jag har trånat efter tält hela sommaren och det har ändå inte blivit av, är alltid något. Men nu fick jag uppleva tältade på dess pik. Blåbärssnåren gjorde backen mjuk att ligga på trots det tunna liggunderlaget. Vattnet forsade och skapade white noise.  Sen tågade jag vidare, kom fram till Västerbotten och mitt andra hem, Umeå. Märkligt att återvända till den stad jag flyttade ifrån för ett år sedan. På något vis har mycket förändrats inom mig och staden som till synes är den samma. Kände ett uns av saknad, men det är inte där  jag ska vara nu.  Tiden i stugan var även den allt jag önskade. Sovmorgon, samtal och sim. Kaffe, klyva ved och kramar. Bastu, brädspel och bigarråer. Jag glömde bort vad dagar och tid var, 30 minuter skärmtid om dagen och fysiskt arbete. Även där var världen vacker, till och med utsikten från dasset.  Mitt sista dygn var jag i umeå city, sprang runt ön, gick på förfest och betongfest. Hade det gött men samtidigt ågren över att ett slut på trevligheten var nära.  En liten semestervecka kunde varit längre men den var rik. Rik på liv, kärlek, värme och njut. Vila kan man göra hemma.