Inget händer, ändå händer allt. Hur är det möjligt?

Hej juli och juni, ni har spelat svåra men jag är svag för er trots det.  Jag kan inte förstå hur var dag kan rusa så illt. Allt jag ska, borde, måste, vill rymms inte in i tiden, men jag vill inte göra en prioriteringslista även på privat plan. Saker jag kan vara nöjd över att ha gjort är att ha sprungit den där milen, njutit när jag väl kunnat och jobbat på. Men det är en sommar av att grinda, tjäna pengar, lära sig och jobba med sig själv. Jag ser sommaren passera utanför mig, känner inte att jag är där och kan interagera med den. Försöker intala mig att vad gör en misten sommar när jag har fått långa ledigheter tidigare år. Förra sommaren försökte jag få dagarna fyllda, hittade på uppgifter och mådde inte så bra. Nu är allt istället överladdat. Jag har börjat dricka kaffe nästan var dag. I den bittra smaken finns något trösterikt hoppfullt, denna kopp kanske ger mig en ny kraft.  Men jag har svårare att sova, ligger och tänker på mina klienter om kvällen. Vill fortsätta för deras skull men vill sluta för min egen. Vad är ett jobb och vad vill jag få utlopp för där? Jag känner att jag har mer, men formar samtidigt en plats där det kan rymmas. Vad som är koffein och vad som är övertänkande i sömnlösheten är dock vagt, de samspelar troligtvis urkasst.  Den sommar jag haft haft har känts såhär. Håll fast och håll i vid det, vi har två månader till framför oss.   I ägglossningens naivitet cyklar jag mot en vägg av mörka moln. Det är fredag och konstigt nog vänder aldrig dagen, den är fortsatt ljus, medryckande och snäll. Jag får testa nya barer med Oskar, sitta på uteservering i regn och dricka suröl som ser ut som fanta exotic. Jag är bakfull två dagar i rad, göra saker för andra, mig och ensamheten. Men jag har inte hunnit känna mig ensam trots tre veckor av det, jag skapar ett ständigt pågående. Vad gör det med en att leva i ett ständigt pågående? Jag tror inte det är bra, jag vill inte vara helt uppfylld i nuet. Jag vill också få tid att tänka reflektera och känna. Jag känner mig långt bort från det. För vems skull gör man alla ting?   En helg tar jag tåget ut till stugan. Det är lika delar nostalgi och trivsamhet att ta de lila pågatågen som stannar i alla små byar. Denna gång är det inte Påarp utan Billesholm som ska bli min slutdestination. Att lämna city är en lättnad. Jag kliver upp i ottan, springer längst stigarna upp och ned, meckar med en trasig termometer när jag tempererar choklad och plockar blommor våta av regn till bordsdukningen. Jag sover på en hård madrass med lätt fuktiga sängkläder i gäststugan, unnar mig att somna med mascaran på trots att det är det värsta unnet. Man unnar sig enbart lättja och får ta smällen när det klibbar och kliar i ögonen morgonen därpå. Ändå är det något gött i att vara lite äcklig, det får man vara i stugan. Det är alltid med en smäll jag stänger ihop boken efter att ha läst de sista skälvande orden. Jag lägger boken och tittar upp i taket, känner mig full och tom. Jag fick vara i allt de där och nu är det slut. Går runt och vill vara i tystnad, inget ska störa den upplevelse jag vill behålla. Trots att det för mig är ovant att vika kläder till tystnad, känns det som de enda rätta. Den destruktiva läsupplevelse som Knausgård skapar är beroendeframkallande. Det långa och händelselösa förspelet, just när man är nära på att ge upp krokar han fast en. Det är berättelsen om livet, varandet i en människas kropp och sinne, ett kittlande mörker som ryms i det vanligaste av allt. Inget händer och ändå händer allt, hur är det möjligt.