MIN FÖRSTA PANIKÅNGEST-ATTACK

Den 22 November  2017 Jag kunde knappt andas idag, det kändes som om hela min värld rasat samman, allting som jag kämpat för under de senaste åren var bara som en enda stor dimma, utom räckhåll. Jag kunde inte andas idag, och allting som skedde runt omkring mig resulterade bara i en ännu värre smärta, en kropp som förlorade tårar utan ett slut, en kropp som var helt o-tröstbar, en kropp som hade ett tryck över bröstet som vägrade att försvinna, jag var mitt uppe i min livs första panikångest-attack.  Det är svårt att sätta ord på känslor, men jag ska göra mitt yttersta för att försöka förklara för dig där ute hur jag kände under min livs första panikångest-attack. Jag var o-tröstbar, och tårarna rann längst mina kinder, bildade spår och ärr i huden. Jag hade ett tryck över bröstet, svårt att andas, ett hjärta som slog utan dess like, jag började hosta och såg utslagen sprida sig som en löpeld över bröst, armar, ansikte och hals. Jag kunde omöjligt se klart längre utan allt jag såg framför mig var en enda stor dimma, en stor dimma som resulterade i domningar i armar och ben. Jag var rädd, hade ett obehag, och en ångestkänsla i hela kroppen. Min kropp började darra och min käke skakade på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt. Men framförallt så gjorde allting bara så jävla ont. Min kropp var fylld med tårar utan ett slut, och jag kände mig svimfärdig när jag tillslut fick hjälp att förflytta mig från golvet till sängen. Jag hade ingen tidsuppfattning, och jag har egentligen ingen aning om hur länge min panikångest-attack pågick, men jag fick tillslut hjälp att lugna ner mig och kunde sakta men säkert börja andas normalt igen, men forfarande så gjorde allting bara så jävla ont. _____Det här är faktiskt första gången som jag berättar öppet om min panikångest-attack, annars står det enbart nerskrivet i en dagbok som ligger vid sängen. Det kan nog ha varit så att jag nämnt min attack för Terese vid ett tidigare tillfälle, men annars; no one. Varför? Jo, för att det känns som om människor i allmänhet är så himla dömande, och placerar människor med depressioner eller dyl. i ett fack som lyder "det är bara svaga människor som hamnar där". Och just därför, så vill jag berätta min historia, dels med tanke på att ämnet är så otroligt viktigt att ta upp, men även för att; Jag är inte alls svag. "Tänk aldrig att du är en svag person som hamnade där. Tänk alltid att du är en stark person som tar dig igenom det."_____Vill du veta mer om panikångest så kan du läsa mer HÄR!