ETT ÅR ATT INTE VILJA MINNAS

Jag har stirrat på ett tomt dokument under fyrtiofem minuter nu, och det enda som känns självklart med den här texten är rubriken som lyder "Ett år att inte vilja minnas". Jag känner helt enkelt att de sista månaderna under 2017 har fått mig att må dåligt på alla sätt, vilket har resulterat i att jag har glömt bort eller förträngd bra händelser som naturligtvis också skett under året. Enligt sociala medier beskriver dem flesta personer år 2017 som det bästa året hittills, och delar mer än gärna med sig av bilder och händelser från årets gång. När jag ser tillbaka på mitt år 2017 ser jag; depression, ångest, magont, tårar och hemska hjärnspöken. Att dela med mig av bilder från årets gång känns i dagsläget som ett stort NEJ. För enligt min egen känsla så finns det ingenting glatt från år 2017 att dela med sig av. Min blogg har alltid varit (enligt min personliga åsikt) en feel-good blogg, som tyvärr tog en dramatisk vändning under hösten. Det är faktiskt helt omöjligt för mig att hålla en god min, och låtsas som om allting är bra när det i själva verket är allt annat än bra. Jag tror att ni läsare även har märkt att jag mår väldigt dåligt, både sett till inlägg och de texter som jag väljer att publicera, men även på den dåliga uppdatering som varit under den senaste tiden.  Jag har alltid varit en väldigt social människa, som alltid har dragit ihop tjejerna för juldagsfirande, middagar eller liknande. Att träffa vänner och familj har alltid varit väldigt viktigt för mig och det har gett mig så mycket energi. I dagsläget känner jag dock annorlunda, jag känner att jag behöver utmana mig själv för att gå på en frukost- eller lunchdejt med mina närmsta vänner (PS. jag vet att det låter helt sjukt). Jag har gjort mitt yttersta för att försöka "vara mig själv" samt att hålla en "god min", när jag i själva verket egentligen ständigt går balansgång på en tunn liten tråd som skulle kunna brista i vilken sekund som helst. Hur jag har mått/mår under de timmar jag spenderar med mina vänner är olika och beroende på tillfälle, i vissa fall har det fått mig att glömma bort en del av alla mina problem, och i andra fall fått mig att tänka och fundera ännu mer. När jag utmanar mig själv till att träffa människor har jag mått dåligt efteråt, jag har dessvärre inte alls känt att jag har fått "fylla på batterierna" och laddat om med "ny energi", utan att jag mer har känt att all energi har runnit ur mig, blivit utmattad och känt mig sjuk. Jag har frågat min mamma X antal gånger under december månad om jag har haft feber, och varje gång har svaret varit nej. Jag har alltid varit en riktig sömntuta, som skulle kunna somna vart som helst och sova hur länge som helst. Idag ser det dock annorlunda ut, jag kan inte somna när jag väl lägger mig i sängen (även om jag är trött) för att det cirkulerar tusentals tankar och frågor inuti mitt huvud. Från att jag lägger mig i sängen tar det minst 3-4 timmar innan jag lyckas att somna, detta har då resulterat i att jag går och lägger mig extremt tidigt för att hinna få lite sömn innan jag vaknar upp av mig själv tidigt i ottan igen. Ibland ligger jag i sängen redan klockan åtta och tänderna borstades redan vid halv sex. Jag känner att dålig sömn påverkar mig negativt och allting bildar en ond cirkel. Jag har dock placerat en dagbok bredvid sängen som ska försöka få mig att "rensa mina tankar". Jag har ingen matlust och har inte haft det under en period. Jag får höra saker som "Jävlar vad du har blivit smal", "Hur mycket har du gått ner i vikt?" och "Det syns att du äter dåligt". Att inte ha någon matlust är ofrivilligt, det är med andra ord inget aktivt val som jag har gjort, utan ett resultat av hur dåligt jag mått/mår. Så svaret på frågan; JA, jag har gått ner i vikt och jag äter dåligt, MEN jag äter. Jag dricker ingen alkohol (sedan oktober) och äter sällan sötsaker, men jag äter vissa mål om dagen även om det inte är så mycket. Men det viktigaste av allt; Jag försöker. Varje depression och situation är unik och vi alla reagerar på olika sätt. Jag vet att ingen människa (familj, vän eller ovän) vet hur dåligt jag mår. För hur kan man? När man inte själv har stått i mina skor och känner de känslor som jag känner, den ångest som är jag anser är nästintill outhärdlig eller alla tårar som ständigt rinner ner från mina kinder och får mig att somna om natten? Så säg inte att "Det blir bättre med tiden" eller att "Du förstår", för det är en lögn. Vissa dagar vill jag inte ens gå upp ur sängen, och jag känner mig oftast nästintill värdelös. Jag vet att år 2018 kommer att börja lika värdelöst som "året som inte ens är värt att nämnas" avslutades. Jag måste fokusera på mig och placera mig själv i första rummet, jag är viktigast. Jag kommer säkerligen uppfattas som egoistisk i vissa fall, men jag gör det som jag anser och tror är bäst för mig för stunden. Jag kommer att ge allt för att få le på riktigt igen, och inte bara genom att "dra lite på läpparna", utan att få le från ögonen, hjärtat och HELA mig. Idag känns det som att jag måste jobba på allt; glädje, hopp, självkänsla, självförtroende, tillit osv. MEN, jag får sakta men säkert ta babysteps. Innan inlägget blir för långt och innan jag tråkar ut er med mig och mina problem vill jag tacka er för den förståelse jag har fått. Att må dåligt är tabu, men jag känner att jag har fått bra stöd från vänner och familj (ni är bäst och jag älskar er). Även från er som har tagit er tid att skriva en genomtänkt och fin kommentar i bloggen, eller skickat ett privat meddelande på sociala medier för att erbjuda mig en hjälpande hand, ni är fantastiska. Jag inser att det är så otroligt många som har varit/är deprimerade och att vi faktiskt kan tänkas hjälpa varandra. Jag vet exempelvis om att min fina vän Amanda även har haft det tufft under årets gång och vi har haft väldigt långa konversationer på sociala medier som har fått i alla fall mig att "känna mig viktig" och fått mig "att tänka på annat" eller bara få "spy galla" en stund, så tack Mandis <3.  Nu önskar jag ER alla ett gott nytt år och hoppas att NI får ett fantastiskt 2018. För min del har jag inga förväntningar alls utan hoppas bara att år 2018 åtminstone avslutas snäppet bättre än "året som inte ens är värt att nämnas" avslutades. Allt annat vore grymt och jag har inte gjort någonting för att förtjäna ett sådant helvete som i år.