ATT STÄNDIGT OGILLA SIG SJÄLV

Det är skrämmande, att vid nästan 30 års ålder fortfarande se sig själv i spegeln och säga alla dessa nedvärderande och fula ord till sig själv. Ord som man aldrig någonsin skulle säga eller tänka om någon annan har man mage att dagligen kasta i sitt egna ansikte. En del av mig trodde att själv-hatet skulle minska med åldern och att man med tiden förhoppningsvis lär sig att älska och acceptera sig själv precis så som man är, dessvärre ser inte verkligheten ut så. Inte för mig, och förmodligen inte för förslagsvis dig själv, din vän eller din kollega. Det skrämmer mig att jag tillåter och accepterat ständigt visar missnöje mot mig själv genom att ständigt ogilla mig själv och min kropp. Varför accepterar vi att tänka så fula tankar om oss själva? Jag försökte leta fram en bild på mig själv från barnsben, dessvärre kunde jag inte hitta någon där jag är tillräckligt liten. Men jag har en bild i tankarna, en bild där jag står framför en dörr eller en vägg, i en rosablommig klänning som jag har matchat med en solhatt som förmodligen satt fast runt mitt huvud i en sån där gummisnodd, ni vet. Jag har långt blont hår, förmodligen nästan lika långt som idag. Men framförallt bär jag den finaste accessoaren en människa kan bära, mitt leende. Mitt leende på bilden är absolut inget fint leende, för det har jag aldrig haft, men det är äkta, sådär äckligt äkta. När jag tänker på den där lilla genuint glada tjejen i fotot, hon som ler sådär äckligt äkta skulle jag aldrig få för mig att se henne i ögonen och tänka eller säga alla dessa fula tankar som jag accepterat ständigt säger till dessa ögon idag, det är skrämmande. Varför anser jag själv att det är accepterat att kasta hat på dessa ögon idag, när det givetvis aldrig hade skett om jag hade haft tjejen på fotot framför mig. Det är samma ögon, samma tjej, men i en vuxen kropp. En kropp som varken då eller nu förtjänar allt som den måste stå ut med, men som den ändå gör."Shoutout to all the girls out there trying to love themselves in a world that´s constantly telling them not to."_____Det finns ingen tanke bakom det här inlägget, utan jag ville mest bara skriva av mig. Dela min verklighet som jag garanterat kan säga att jag definitivt inte är ensam om. Jag är trött på att ständigt hata mig själv, och vara så elak mot mitt egna psyke. Jag förtjänar inte det, och det gör inte du heller.