f**k forever, if you don't mind

hahah jag är så arg     nästan hela tiden så brinner det och sprätter i mig på ganska oförklarliga sätt. fast jag är lycklig, det går liksom att använda som drivkraft.. det är liksom lite fuck allt o alla jag klarar mig ändå fast det gör jag ju inte för jag vill ju inte säga att ingen betyder något för mig å att ja klarar mig helt själv men jag är svår att rubba, det är så mycket som krävs för att göra mig osäker nu jag vet liksom att jag klarar mig nu trots motgångar. själv. behöver ingen jävla annan, behöver ingen specifik person för att överleva. är inte klängig och tjatig och tofflig. är inte en massa personligheter i en. anpassar mig inte längre särskilt mycket efter mitt sällskap.     jag är otydlig som vanligt skönt   hittar mig själv mer och mer hela tiden och jag gillar det jag hittar, den jag är, den jag blivit. det jag gjort, det jag gör och det jag ska göra. jag älskar att vara med mig själv, är inte rädd för ensamheten längre.   är stressad inombords ja, men jag ska lära mig hantera det. har blivit godkänd på första grejen i skolan, fick självförtroende-boost för att jag tyckte allt kändes hopplöst innan. men det var snarare tvärtom. HOPP.   bring it on life - ska klacksparka och aggrosparka motgångarna istället för att embraca så som jag gjortmaxa life!!