Ruta 0

Jag har länge tänkt att skriva av mig. Men hur börjar man? Tiden har både gått långsamt och fort samtidigt. Att mitt liv skulle vändas upp och ned mitt i semestern var jag inte beredd på för fem öre. Efter att ha levt med någon man älskar i över 5 år, varit med varandra ständigt och vuxit som personer tillsammans känns det helt ofattbart att behöva försöka sudda ut allt. Börja om på ruta 0.  Hur suddar man då ut sin bästa vän? Att gå från att prata ständigt varje dag till att plötsligt inte prata alls har tagit väldigt hårt på mig. När jag försökte sträcka mig fram fick jag bara en kall hand. Och att känna att jag inte räckte till efter att ha gett mitt allt har varit för mycket att ta in. Att jag inte längre får komma hem till mitt andra hem, träffa hans vänner och familj som även blivit mina. Att halva mitt liv plötsligt revs bort.   Jag vet inte vad jag vill skriva egentligen. Allt är rena rama kaoset just nu, och det har det varit i många veckors tid. Jag fumlar mig fram mellan flyttlådor samtidigt som jag försöker fylla dagarna med aktiviteter för att jag är så rädd för den där lugna stunden när allt sjunker in. Jag har köpt bil och letar lägenhet fast jag inte vet hur något blir. Blir jag av med mitt drömjobb nu? I vilken stad ska jag bo? Får jag vara med mina vänner och min familj den här gången eller ska jag behöva vara ifrån dem igen? Nej, fy. Det här året blev verkligen inte som jag tänkt. Ingenting blev som jag tänkt. Men jag stapplar mig fram i hopp om att allt löser sig, för det gör det ju.