På egen hand

Idag skulle vi ha firat 6 år tillsammans. Allt känns så konstigt. Vissa dagar är jag nöjd med tillvaron och tänker att den enda personen jag vill vara med är den personen som vill vara med mig. Varför ska jag sakna någon som har valt bort mig och lämnat mig på ruta noll? Men det är svårt att styra över känslorna. Jag har köpt lägenhet och har varit så ivrig på att flytta i flera års tid, men planen var aldrig att jag skulle behöva göra det ensam. Att renovera, köpa inredning och få ha vårat eget liv var något jag längtade efter så himla länge, men nu står jag ensam kvar i dessa drömmar. Och att du inte ens längre finns med på listan över nära och kära att berätta en så här stor nyhet för. Jag klarar att flytta på egen hand och det ska bli roligt, spännande och utvecklande - men vissa dagar känns allt så fel. Men det är faktiskt inte mitt fel att det känns fel. Jag har gjort vad jag har kunnat, och ibland går inte livet enligt den svartvita planeringen. Och att planera allt i minsta detalj är ju en stor del av hur jag är som person, så det är väl inte så konstigt att det smärtar när något jag drömt om och planerat i flera års tid inte längre gäller. Jag tänker på dig extra mycket idag, men jag kommer fortsätta att styra mitt sikte framåt även om du hoppat av båten för länge sen.