Jag skriver

Nu har jag valt att öppna upp en ny kategori, som än så länge är ganska fattig på inlägg. Denna kategori har jag valt att döpa till något så simpelt som "Jag skriver". Känslan av att stänga inne mina sprudlande tankar är ganska hindrande, trots mina ack så privata försök att skriva ner det jag känner i alla dessa dagböcker. Därav detta.   En födelsedag under några av mina väldigt unga år fick jag en luddig, orange dagbok med texten "Tigers dagbok" av min morbror. Där någonstans startade ett intresse för att få utlopp för det jag bar på inombords, positivt som negativt. Man kan dock se en markant skillnad när det gäller både stavning, känsliga ämnen och antalet hjärnceller under åren. Tyvärr tog jag ett avbrott i dagbokshistorien ganska tidigt när mamma kanske inte längre orkade svara på stavningsfrågor eller när jag inte längre kände att det var viktigt nog att berätta för mig själv om min dag. Att sedan hitta detta oranga ting långt ner i byrålådan ett decennium senare och få läsa, skratta och ibland känna medkänsla för det jag lyckades kladda ner var ljuvligt. Kort därefter tyckte jag det var dags att fortsätta underrätta mig själv om mitt liv och köpte då ett fint skrivhäfte för en billig summa på Åhléns.    De kvällar jag väljer att uppdatera mitt häfte med känslor och händelser väljer jag också att varje gång kika tillbaka på det som tidigare hänt, det jag tidigare grubblat över och det jag tidigare inte sett någon som helst lösning på. Ett leende brukar i samma situation krypa sig på tack vare att allt det där negativa faktiskt löste sig. Och alla de sidor där jag skrivit om hur glad jag varit över det där körkortet, vilken fantastiskt bra dag jag haft och hur mirakulöst det var att jag klarade det där provet gör att jag blir nyfiken över hur framtida kråkfötter kommer pryda sidorna i mina skrivhäften.   Jag ska inte heller ljuga om min rädsla för de där tunga och nedstämda texterna som i vissa perioder brukar dominera i häftet. Jag är ganska övertygad om att många människor bär mycket skit på sina axlar, skit i både liten och stor mängd, som också hamnar i skymundan och som inte tas upp. All denna skit tror jag hamnar i såna här dagböcker. På dessa papper där man inte behöver bry sig om vad någon ska tycka om det som tas upp, där man får öppna luckan till allt instängt som inte är särskilt passande att börja prata om vid middagsbordet. Och som man kanske inte heller är villig att dela med andra, andra som lika gärna kan vara de allra närmaste. Men som tidigare nämnt är det just dessa betungande sidor som skapar leenden i slutändan, när man faktiskt inser hur mycket som löst sig. Som i sin tur leder till att en liten tanke skickas till de där nuvarande problemen, och att de faktiskt har lika stor chans att lösa sig som alla de andra.    Det jag, i egentligen ganska korta drag, ville få sagt är att skrivande är befrielse. Iallafall för mig. Skriv ner all magi och all dynga som händer i livet för att sedan ta del av det i ett senare skede. Det spelar ingen roll om du inte är mästare på stavning, om din handstil är ohygglig eller om meningarna ligger lika trassligt som morgonfrillan. Det är du och ingen annan som ska ta del av, eller glömma, det som skrivs ner. Om du inte är förbannat dålig på att gömma din dagbok, för i såna fall kan jag inte inom några som helst avseenden hjälpa dig.