Inkommande kyla

En alldeles för varm kopp med te. Det tvångsmässiga beslutet på morgonen att faktiskt välja ett par byxor som täcker både knäna och vaderna. Tankarna som inte längre ägnas åt att förvånas varje morgon över hur brun huden ser ut i kontrast mot det vita lakanet. Den där soliga dagen, den var inte så där stekhet som tidigare planerat va?   Jag tror att vi med sorg i hjärtat kan vinka adjö av sommaren 2013 samtidigt som våra fräknar långsamt mattas ner och smälter samman med resten av hudtonen i våra ansikten. Det är konstigt på något sätt...att tiden som stora delar av den svenska befolkningen går och suktar efter tre fjärdedelar av året faktiskt är förbi - och detta lika fort som ett blinkande öga, ett avfyrat pistolskott eller ett knäpp med fingrarna.    Med handen på hjärtat och blicken i skyn får jag ändå lov att tacka moder natur som i år gav med sig och som bjöd oss på flera dussintal vackra sommardagar som sedan tonades bort med hjälp av magiska himlar speglandes i svenska sjöar. Med någon slags skadeglädje mot mig själv inser jag att jag inom loppet av några månader kommer sitta och stirra mig blind på de fantastiska bilder som tagits med enkla medel för att sedan publiceras på Instagram. Hade vi det verkligen så där fint? Det hade vi. Det hade vi nog.  Om man bortser från de makalösa solnedgångarna och temperaturerna som överskridit tjugofem varma grader så har den här sommaren bidragit med så mycket mer. Bland annat minnen från mysiga filmkvällar i soffan med älskade människor, stekande ryggtavlor på en jordgubbsodling, friska styrkepromenader och nytagna körkort. Rädslan för att sommaren skulle hamna i soporna på grund utav nedlagda kärlek-och fredsfestivaler försvann lika fort som juni ropade hej, och det hela blev vad vi själva ville göra det till.    Men samtidigt som regnet smattrar mot stenplattorna på framsidan, som stearinljus går på löpande band och som de stickade tröjorna börjar ta plats på felaktiga ställen i sovrummet börjar man ändå fundera på hur illa det faktiskt inte är. Ska jag vara så ärlig som möjligt måste jag ändå påstå att de där löven på träden i de oranga tonerna behagar mina sinnen på alla sätt och vis. Och att de där höstbootsen faktiskt är otroligt komfortabla och ser bra ut till vilka jeans som helst. Vad är det som är så oroväckande med mörkare tider och kyligare vindar egentligen? Visst kan regnet testa mina humörgränser emellanåt, men inget går väl ändå upp mot en tänd brasa efter en den där småspringande promenaden från skolans skyhöga byggnader.    Ibland lägger jag en tanke till hur lyckligt lottad jag är som faktiskt hamnade på en plats med så många varierande väderlekar som Sverige. Samtidigt som vi svettas i högsommarvärme saknar vi en kyligare tillvaro med tända ljus och nära bekanta, och vice versa. Det är ganska underligt hur svårt det är att bli tillfredsställd och nöjd egentligen. Men som Erik Hassle en gång påpekade - "You don't know what you've got until you're missing it alot". Så nu är alltså tiden inne för att fortsätta längta? Inget som stör min rytm direkt. Vilket det aldrig tycks ha gjort eller kommer att göra.