Igen

Att behöva sörja. Igen. Trauman som nästan avlöser varandra, likt dominobrickor. Frihetskänslan över att ha återhämtat mig från det första brutala hade nyligen infunnit sig, för att sedan behöva dyka ner i samma avgrund igen.  Jag undrar vad jag lever i för värld, när ingen av mina sinnen tycks snappa upp ett enda tecken. Nog fanns alltid tanken där; höll inte det förra så skulle nog inte det här hålla heller. Men jag valde att tro och lita på dig, och låta mina hjärnspöken tyna bort. Du kändes lugn och stabil, och pratade stort om hur dagens relationer tar slut förhastat för att människor inte längre orkar kämpa. Så tanken om att du plötsligt, från en dag till en annan, skulle komma med något så drastiskt kändes oerhört långt bort. Men så sitter vi där, och du säger att du inte vill kämpa för vår skull. Inte för min skull. För att du, helt ensam utan mitt vetande, plötsligt hamnat i en dal utan att låta vägen leda dig fram till en topp igen. Istället för att inse att en stark relation inte bara är byggd på toppar, utan allra främst på de dalar man tillsammans kämpar sig upp ur. För att du fått för dig att våra olikheter hela tiden varit en svaghet, när de i själva verket bara hade gjort oss starkare. Jag förstår inte först. Ett tomrum tar plats. Efter chocken kommer floder av tårar, som inte tycks nå sitt slut. Jag kämpar fram korta meningar om hur förhastat det känns. Jag hör dovt hur du pratar om att inget är mitt fel, att jag är en bra tjej och att jag förtjänar bättre. Tomma ord. Huvudet susar, som om världen runt om tystnar och mörkret tränger sig på. Jag räcker ännu en gång inte till. Luften tar slut när du stänger dörren bakom dig, och jag på samma sätt som vid förra uppbrottet inser att jag aldrig kommer träffa dig igen. Plötsligt blev vardagen som tidigare var förgylld med mysigt sällskap, goda middagar och varma skratt utbytt till en ekande kall mardröm.  Så nu sitter jag här. En vecka har gått. En vedervärdig, outhärdlig och vidrig vecka. Jag pendlar mellan gråt, ångest och tomhet. Men försöker kämpa med all min kraft för att jag en dag ska ha tagit mig igenom även detta. Den rätte är inte en färdigstöpt person, utan någon man tillsammans växer med och skapar en stark relation till. Precis på det sättet vi kunnat göra. Nästa gång jag träffar någon jag klickar med på samma sätt hoppas jag innerligt på att han inte är lika blind som du.