En längtan

Det är ett faktum. Iallafall för mig. Ett faktum som sprider sig från huvudets alla delar ut i kroppen. Höstdepressionen har smugit sig på i samma takt som träden förlorat de löv som en gång satt så stadigt. Som var gröna, sköna och motstridigt följde riktningen av den vind som inte längre känns som en skön pust i värmen.    Samtidigt som jag dag ut och dag in går samma spår, i dessa löv som numera är ett halt och slirigt täcke på marken, börjar jag fundera. Funderingarna utvecklas till saknad och längtan. Som i sin tur byggs upp av bilder i gamla fotoalbum, musik som påminner om stunderna och souvenirer på nyckelknippan som ständigt påminner. Jag är en sån människa som ibland tvivlar på citatet "Borta bra men hemma bäst". Jag förstår konceptet, men ibland har jag mina tvivel.   Jag bläddrar tillbaka i bloggen. Jag läser mina frågestunder. Frågan "Vilket är ditt favoritminne?" passerar och mitt eget svar tycks ha skrivits utan vidare eftertanke. De minnena som i min värld ligger allra varmast om hjärtat är också de minnen som tagit plats på de varmaste platserna. De skarpa bilderna från när jag såg stranden för första gången i Västindien, jättesköldpaddan som passerade under katamaranturen eller vattnet vi stannade för för att snorkla i är de som etsat sig fast för alltid. Även om jag spenderat tusentals kvällar i en insjunken soffa och att detta kan glädja mig för stunden, är tyvärr få av dessa kvällar värda att lägga i ett fotoalbum. Jag vet vart jag vill sätta mina bara fotsulor, jag vet vart jag vill vara. Och under stora delar av året är fortsättningen på den meningen "inte i Sverige". Att åka utomlands för mig är att lasta av all jävla skit, all jävla press och all jävla oro på en bänk på Arlanda och låta skiten stå där i två bekymmerslösa veckor.    För någon natt sedan lät jag mig själv försvinna lite. Tills långt in på småtimmarna sökte jag på det ena resmålet efter det andra på youtube. Tillsammans med inspirerande musik, eller ingen alls, försvann för varje minut en del av verkligheten. Jag letade reda på hotell och platser som jag tidigare besökt. "Där har jag varit. Där har jag varit. Där har jag varit." och "Där var jag lycklig. Där var jag glad. Där var jag bekymmerslös". Jag kan tycka att det är så sjukt ibland. Att de där fantastiska platserna faktiskt existerar, här och nu. Och att jag på något vänster går djupare och djupare i de hjulspår som finns här, istället för att skapa nya någon annan stans. Att säga att Sverige är dåligt vore allt annat än rätt. Vi är många lyckligt lottade att ha fått hamna på en så stabil plats. Men det är just det. Det kanske är för stabilt. För vardagligt. För instängt. Jag säger inte att jag vill flytta härifrån. Men jag vill härifrån. I tre dagar. I en vecka. I tre veckor.    Men så här är tycks det eskalera. Varje år. Det är november. Kylan har knappt varit här än, det är mörkt vid middagstid och solen blir allt mer osynlig. Och det där med att pengar inte kan köpa lycka...think and come again.