Det är rubbat

Nervositeten strömmar ut i fingerspetsarna och tankarna virrar runt som ett tillkvicknat getingbo. Kommer jag klara det här? Jag har ju faktiskt pluggat så mycket att jag glömt vad ledighet innebär, men ändå. Och det det där mötet, hinner jag verkligen i tid till det på torsdag? Oj, jag höll nästan på att glömma att uppdatera bloggen med det fina men ändå ganska oväsentliga. Och får jag inte tillräckligt många likes på min profilbild är det ju nästan värt att lägga ner hela Facebookspiralen....fast...det går ju inte.   Jag blir så paff. Så paff över hur vridet, rubbat och  stört samhället har blivit. Och ännu mer paff över att jag själv är en del av det. Prestationsångest, oro och stress i på tok för ung ålder är någon form av vardagsmat nu för tiden. Det låter som att jag har hundra år på nacken och är galet konservativ, men ni måste ju hålla med mig - vad här hänt egentligen? Istället för att glädjas åt varandras närvaro vid fina middagar och roliga tillställningar gör vi det via lysande skärmar. Som mänskliga och hypnotiserade former av robotar stirrar vi in i någon låtsasvärld, som på något tappat sätt ändå är på riktigt.    Men samtidigt som jag till viss del är galet mycket anti sociala medier sitter jag fast i skiten räjalt. Det är ju så fruktansvärt kul. Men tanken över hur mycket vi egentligen bryr oss om vad andra tycker får mig att bli både frustrerad och förbannad på samma gång. Med mina 20 höstar i bagaget måste jag ändå medge hur mycket lättare och bättre allt var förut. Bara genom att backa en så kort sträcka så som 5 år liksom. Visst, Tetris på mobiltelefoner i all ära, men att prioritera detta högre än en omtyckt människas fysiska närvaro var inte ens ett alternativ. Detta slog mig ganska brutalt under nyårsfirandet nyligen. Jag stod alltså där och fotograferade varje fyrverkeri och blev sedan skapligt besviken när jag insåg att jag faktiskt missat hela kalaset för att jag gömde mig bakom telefonen.    Jag tror att det är just det ovannämnda som får mig att tokälska resor. Att få resa bort till en värld där kostnader för både internet och textmeddelanden faktiskt tvingar mig att lägga undan telefonen och andas in både havsbrisen och rytmen i hotellbarens halvtaskiga CD-spelare. Att bara få njuta av nuet, totalt ignorera andras åsikter om att min solhatt är apful och få vara med de jag älskar mest - utan hinder. Och de där måstena som får tyna bort i någon vecka eller två, bloggen som med god anledning bara uppdateras en sjundedel av det normala samt prestationsångesten som jag lämnade av utanför Arlanda.    Ja. Jag skulle nog konstatera att jag är någorlunda sugen på att styra min kos mot en mindre konstlad dimension. Men ni vet ju hur det är. Det går ju inte.